Borgerlig klimatpolitik

De gröna har profilerat det kommande riksdagsvalet som ett klimatval, men det är förstås inte bara de som tänker så. De ungdomar som klimatstrejkar ser varje dag som ödesdiger. Jag har länge oreflekterat tagit för givet att förändringen kommer från vänster. För den unga vänstern är miljöfrågor lika självklara som de är för de gröna och dagens unga vänster består av människor som gärna byter ut ökad konsumtion, flygresor, privatbilism och kött mot ökad jämlikhet, kolonilotter, tågresor, vård, omsorg, utbildning och kultur. Att återgå till den konsumtionsnivå som finländare hade på 70-talet, framstår som lätt att tänka sig, särskilt i utbyte mot större social rättvisa, hemma och globalt. Eventuellt kan en del socialdemokrater rekryteras för en sådan agenda. Men även med bästa vilja utgör den här gruppen i dagens läge en liten del av väljarkåren.

Även om vi efter det kommande valet skulle få en klimatmedveten socialdemokratiskt ledd vänsterregering, kommer den att få svårt att agera om klimatfrågan profileras som ett politiskt särintresse.

För att lyckas med de snabba omställningar som krävs behöver de flesta partier och åtminstone alla stora partier en genomtänkt klimatpolitik och en förmåga att vid behov ställa klimatfrågor framför andra frågor och motivera det på ett trovärdigt sätt inför sina väljare.

Det finns i dagens läge tre saker som en hållbar klimatpolitik förutsätter.

Det första är att man är beredd att beskatta produkter och verksamheter enligt klimatpåverkan.

Det andra är att man är beredd att kanalisera skattepengar till investeringar i hållbar infrastruktur för energi och trafik.

Det tredje är att man ställer medborgarnas intressen framför kapitalets och kan säga nej till stora investerare av miljöhänsyn.

Nu låter det här i dagens läge som vänsterpolitik, men tittar man lite närmare på det, verkar det fullt möjligt att formulera en koherent borgerlig politik kring dessa mål.

Beskattning är det effektivaste och snabbaste sättet att styra konsumtion och produktion och det som bäst är förenligt med liberala demokratiska och marknadsmässiga principer. I stället för att förbjuda eller tvinga, ser man med beskattning till att producenter och konsumenter bär en större del av sitt ansvar för produkternas eller tjänsternas faktiska miljöpåverkan. Det går fortfarande bra att flyga, till exempel, men medelklassfamiljen väljer kanske tågsemester i stället. Och det går fortfarande bra att sälja modekläder, men man får kanske räkna med lite mindre volymer och mer kvalitetsmedvetna kunder om man måste kompensera för miljöpåverkan i priset. Man kan förstås se det här som paternalism, men man kan också vända på det och se det som en fråga om ansvar och att inte skyffla över notan åt någon annan.

En fungerande miljöbeskattning ger resurser för ny infrastruktur. Infrastruktursatsningar har i sig ingen politisk färg: ett modernt samhälle behöver vägar, kraftverk, elnät, sjukhus, räddningsverk, och militär bland annat. En del av den nödvändiga infrastrukturen kan vara privatägd: mobilnätet har från början varit privat och det finns ingen som anser att det borde vara offentligt ägt, eftersom det fungerar bra som det är. Högern har sedan början av 90-talet drivit på privatiseringar av infrastruktur som byggts upp med offentliga medel, men det är få som anser att till exempel vägnätet borde vara privatägt.

I fråga om vissa verksamheter, såsom militären och polisen, har högern traditionellt inga svårigheter att argumentera för att vi behöver satsa mera offentliga pengar. Men ser man medborgarnas säkerhet som en av de viktigaste samhällsfrågorna, borde man konsekvent även ta de största säkerhetshoten på allvar. Klimatförändringen skadar människor och deras egendom: extrema väder förorsakar dödsfall och materiella skador, skogsbruket och jordbruket lider av torka och stormar. I hårdare drabbade delar av världen leder klimatförändringen till politiska konflikter, som i sin tur leder till ökad migration. Är man genuint orolig över okontrollerbara flyktingströmmar ska man satsa på klimatpolitik.

Det handlar alltså inte om att beskatta eller inte beskatta, investera eller inte investera, för både högern och vänstern beskattar och investerar hela tiden för brinnande livet så fort de har makten. Det handlar om hur, vad och varför man beskattar och hur, vad och varför man investerar, och här har både högern och vänstern olika alternativ att överväga.

Man behöver alltså inte bli vänster för att ha en trovärdig klimatpolitik. Man kan gott och väl vara för större inkomstskillnader, mindre inkomstöverföringar till låginkomsttagare, mindre satsningar på offentlig sjukvård, fler privata alternativ för dem som har köpkraft, fler låglönejobb, lägre arbetslöshetsersättningar, bättre möjligheter för den övre medelklassen att köpa hemhjälp. Man kan vara för ett klassamhälle, där borgerskapets barn har lättare att gå vidare till prestigefyllda utbildningar och välbetalda jobb.

Personligen tror jag att ett jämlikt solidariskt samhälle är bättre rustat för stora omställningar: det är till exempel lättare att ge avkall på konsumtion om andra också gör det, om basbehoven är tryggade och om man tror att politikerna för ens talan. Gula västarnas protester i Frankrike kunde säkert ha undvikits om man bättre hade beaktat landsortsbefolkningens situation.

Kanske kan man se den franska ansatsen att höja bränsleskatten som ett misslyckat försök till borgerlig klimatpolitik. Man satte klimatet först och äventyrade den politiska stabiliteten.

Det här betyder ändå inte att klimatmässigt trovärdig borgerlig politik skulle vara omöjlig. Den stora utmaningen är att kliva ner ur kapitalets knä och inse att statens uppgift är att ställa upp villkor för näringsverksamheten. I ett kapitalistiskt samhälle är företagens uppgift att generera maximal vinst för sina ägare. Det är politikernas uppgift, oberoende av politisk färg, att se till att de inte gör det på medborgarnas, miljöns eller framtidens bekostnad.

”I ett kapitalistiskt samhälle är företagens uppgift att generera maximal vinst för sina ägare. Det är politikernas uppgift, oberoende av politisk färg, att se till att de inte gör det på medborgarnas, miljöns eller framtidens bekostnad.”

NORA HÄMÄLÄINEN

är forskare i filosofi.