Längst ner mot bottnen
Henrik Bromander gör i sin nya roman ett tvärsnitt av dagens svenska samhälle där ekonomin går bra, arbetslösheten är låg men allt fler rapporteras må sämre. Han skriver om en människa som faller från medelklassig trygghet till rättshaveristens bottenläge
ROMAN
Håkan Bromander
Högspänning Atlas 2019
■ I en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet härförleden frågade man sig: ”Hur blev Finland bäst på nästan allt?” Världens tryggaste medborgare andas världens renaste luft. I Finland är invånarna också ärligare, nöjdare och mer tillitsfulla än någon annanstans. Just tilliten till varandra, till press, rättsväsende och politiker är slående hög. På många håll i Europa växer i stället misstron mellan grupper i samhället och mot myndigheter och medier.
Jämförelsen med Sverige är en röd tråd i artikeln. Finland i dag är som Sverige var förr, brukar det heta från svenskt håll. Det betyder i regel att det mesta har blivit sämre i Sverige. Att beskriva vad det är som gått snett i den självgoda välfärdsstaten Sverige är inte alldeles enkelt om man vill undvika ideologiskt vinklade förklaringar som gärna blir politiska förenklingar. Här har samtidslitteraturen en självklar uppgift.
Människan som faller genom hela välfärdssamhället
Som Georg Brandes bekanta slagord för en ny realism löd: att sätta problemen under debatt. Men att i nuet skriva med kritisk blick om nuet tycks alltid ha ställt författarna på särskilt svåra prov. Henrik Bromander har gjort ett försök med sin senaste roman Högspänning – och lyckats ovanligt bra. Han skriver med skarp blick på samhällsförändringarna utan att drabbas av ivern att karikera, utan att falla för frestelsen att bli politiskt banal. Hans val att skriva om den enskilda människan som faller genom hela Välfärdssverige, från medelklasstillvarons till synes orubbliga trygghet till rättshaveristens bottenläge, ger honom möjlighet att spegla en rad miljöer som alla påverkats av de senaste årtiondenas samhällsutveckling. Det är ett samhälle där inkomstklyftorna har ökat, offentliga tjänster privatiserats, medborgarna förvandlats till konsumenter av skola, vård och äldreomsorg. Och allt har skett inom ramen för ett demokratiskt styrelseskick. Bromanders roman är i klass med Kristian Lundbergs Yarden. En berättelse (2009).
Huvudpersonen Lotta Dahlin, kring femtio år, skriver sin historia om det moderna Sverige från en sällsynt utsatt position. Med sitt snart uppdagade handikapp hamnar hon bokstavligen i samhällets marginal, där människor återfinns som inte är tillräckligt sjuka för att få del av en ännu högklassig vård och som anses så besvärliga att alla hjälpinstanser till sist vänder dem ryggen. Snart är marginalen ett fullständigt utanförstående. Efter kontaktlösheten kommer hemlösheten. Vad lider hon av?
Åkomman hon drabbats av är omstridd. Hon är elallergiker, eller elöverkänslig som det oftast heter. Att hennes tilltagande besvär sammanfaller med motgångar i både privatoch yrkesliv är en besvärande omständighet; aktuell forskning hävdar nämligen att det är svårt att visa att besvären kan ges annat än psykologiska förklaringar.
En väv av nederlag och symtom
Bromanders roman är naturligtvis inte någon inlaga för de elöverkänsligas sak. Det är just den skickligt spunna väven av nederlag – skilsmässa från en otrogen man, dålig kontakt med tonårssonen, ifrågasättanden på arbetsplatsen – och eskalerande symtom – huvudvärk, sömnstörningar, hudförändringar, svettningar och hjärtklappning – som gör berättelsen övertygande. Vad är vad? Det skickliga levandegörandet av Lotta och hennes besvär får mig ändå snart att ta parti för henne mot en ofta oförstående och avståndstagande omvärld. Det är förstås meningen. Samtidigt handlar hon då och då på ett sätt som skulle få vem som helst att tvivla på hennes mentala tillstånd. Handlingarna för att undkomma de elektromagnetiska fältens verkningar blir också allt mer radikala. Men hennes lidande är reellt. Och ingen bot står att finna. Tilliten raderas.
På sin väg utför konfronteras hon med en ung rektor som sålt sin själ till New Public Management, en facklig representant på skolan som sviker, väninnor som vill väl men som sviker, en självupptagen mamma som sviker och alltmer uppgivna handläggare på försäkringskassan som inte sviker men vars engagemang mattas. Bromander ger oss ett tvärsnitt av dagens svenska samhälle där ekonomin går bra, arbetslösheten är låg men allt fler rapporteras må sämre. Elöverkänsligheten, och dess vara eller icke vara, ter sig snart som en bisak. Romanens egentliga ämne är den enskildes fall och det sociala utanförskapet i ett samhälle där sjukhusen blir större och flottare samtidigt som ensamheten och den psykiska ohälsan ökar dramatiskt.
Ut i skogen bär det till sist av, till det hemliga kollektivet där all elektronik är bannlyst. Bromander hade inte varit den gode romanförfattare han är om han låtit den brokiga skaran som valt att leva radikalalternativt i miljöhotens tidevarv framstå som ett sekulärt paradis. Hierarkin, regelverken och utstötningsmekanismerna gör kollektivet med smak av 1970-talets gröna våg till ett mentalt fångläger. Och Lotta drar. Tillsammans med sin manlige vän ger hon sig i väg för att förverkliga den stora planen – att slå tillbaka. När ingen längre lyssnar och alla broar är brända återstår kanske bara drömmen om att hämnas Bigtime.
❞ Han skriver med skarp blick på samhällsförändringarna utan att drabbas av ivern att karikera, utan att falla för frestelsen att bli politiskt banal.