Allt talar för att flygskam är direkt hämmande också i politisk bemärkelse ... Se bara på metoorörelsen: den lyckades mobilisera en tsunami av politisk energi uttryckligen genom att göra sig kvitt skammen.
Inget mirakel kommer att lösa klimatkrisen: ingen global grön revolution, inget magiskt språng i teknikutveckling, inget plötsligt uppvaknande på nästa klimattoppmöte. Hoppet står till den ”betydelselösa” aktiviteten här och nu, skriver Fredrik Sonck.
Fredrik Sonck skriver om flygskam och vad klimatrörelsen kan lära sig av #metoo
På metron var det biljettkontroll häromdagen. En medelålders skallig man strax intill mig sträckte tyst fram sitt pass. Kontrollanten skrev ut en böteslapp. Det tog sin lilla tid. Ingen sa något, de flesta återgick snart till sina mobiler. Mannen stirrade envist i golvet. När vi kom till Kampen klev han av och med huvudet nedböjt småsprang han mot rulltrapporna. Han skämdes. Men kände han skuld? Kanske inte – på grund av passet gissar jag att han tillhör de passagerare som tar en kalkylerad risk, kanske har han ont om pengar och räknar med att komma billigare undan även om han åker fast ett par gånger per år? Det finns till och med grupper som propagerar för gratis kollektivtrafik och uppmuntrar tjuvåkandet. Ändå är det pinsamt att åka fast, skämmigt att bli tittad på.
Det är så här skamkänslor uppstår: då man ser sig själv, sin pinsamhet och sina dumma handlingar genom andras ögon. Flygskam. Också andra resor förknippas med skam: flygskam är ett nyord som knappast gått någon förbi. Här handlar det om att flygresor blivit skämmiga eftersom de har en så entydigt negativ klimatpåverkan. För en del politiker och opinionsbildare har det blivit ett trovärdighetsproblem att flyga. Den upplysta medborgaren kan inte bara så där dela en bild av en sydlig strand på sociala medier och nästa vecka en video med Greta Thunberg. Influencers anklagas för dubbelmoral då de promotar ekomode för att sen åka på bjudresa till New York. Andra argumenterar för sin något större moraliska rätt att flyga, eftersom de i sin barn- och ungdom inte hade föräldrar som tog dem till Mallorca eller Alperna.
Eftersom de flesta som yttrar sig flyger själva – åtminstone ibland – är det ingen som ”vill moralisera”. Inte heller jag, som åkte till Grekland för ett år sedan. Men flygandet är ifrågasatt; allt mer av ett dåligt samvete, en guilty plesure, något som måste berättigas eller urskuldas. Skammens dynamik. Vissa menar att flygskammen är helt onödig: att klimatfrågan måste lösas på politisk nivå och att det är orimligt och orättvist att föra över ansvaret på enskilda individer.
Det ligger en hel del i det argumentet, men det blir ofta också en grov förenkling av problematiken. En effektiv klimatpolitik är omöjlig utan en någorlunda stark förankring bland befolkningen, i egenskap av såväl medborgare som konsumenter. Det är i högsta grad väsentligt hur du och jag tänker, känner och agerar inför ett fenomen. Den som upplever sitt flygande som problematiskt kommer med stor sannolikhet att vara mer beredd att acceptera till exempel en flygskatt än den som inte gör det.
Snarare är frågan hur effektivt skammen tvingar fram förändring? Kan skam mobilisera? Vad gör skammen med mig som politiskt subjekt?
Och här framträder nog skammens problematik. För hur fungerar skam i andra sammanhang? Det är bara att googla: psykologer berättar att skam är en känsla som ofta är ganska självcentrerad, att den fjärmar oss från andra, att den till och med kan isolera oss. Ofta är skam kopplat till minskat självförtroende, mindervärdeskänslor och självförakt.
Alltså: allt talar för att skam är direkt hämmande också i politisk bemärkelse.
Se bara på #metoo-rörelsen: den lyckades mobilisera en tsunami av politisk energi uttryckligen genom att göra sig kvitt skammen, genom att bryta skammens isolerande och passiverade effekt.
Analogin är förstås inte fullständig. Till skillnad från hur det är med offer för sexuella övergrepp, ligger det ett ansvar – ett mått av skuld – på flygresenären. Till skillnad från #metoo borde klimatarbetet inte enbart gå ut på att överföra ansvaret till flygbolag och politiker. Men i likhet med #metoo handlar det om att bryta isoleringen och göra upp med självföraktet.
För det är utan tvekan så att hela klimatfrågan är beroende av att människan som art gör upp med sitt självförakt: att vi börjar se oss själva som värda att rädda. Skammen förstärker tvärtom vår kollektiva känsla av mindervärde och öppnar dörrarna för en massa strategier att handskas, inte med själva klimatfrågan, utan med vår egen olust.
En del av oss försöker rationalisera eller relativisera vårt flygande: mitt individuella bidrag
till klimatförändringen är trots allt så litet, jag har ju ändå röstat riktigt. En del av oss vill förtränga hela frågeställningen: klimatförändringen är en bluff eller gravt överdriven. En del av oss söker tröst i själva uppgivenheten: kampen är ändå förlorad, lika bra att njuta av festen så länge den varar.
Allt detta är, tror jag, i någon mån skammens verk. Och även om den lyckas avhålla en del av oss från en del klimatskadligt beteende verkar den inte vara särskilt effektiv. Flygandet fortsätter öka, enligt både statistik och prognoser.
Det förvånar inte. Den som är otrogen mot sin partner skäms ofta, men skammen gör inte att hen slutar bedra. Den som super plågas ofta av svåra skamkänslor, men sällan håller dessa alkoholisten borta från flaskan. Och det finns det som övervinner skammen: kärleken till barn, barnbarn, föräldrar och älskade bär plan över kontinenter och oceaner.
Dessutom kan man fråga sig om de som avstår från en flygresa då och då faktiskt gör det av skam? Att höja blicken. Skammen är alltså antingen ineffektiv eller förkrympande eller (oftast) både och. Vi borde sluta älta, räta på ryggen och höja blicken mot de stora linjerna, mot vad som verkligen borde göras: globala koloch flygskatter, bindande klimatmål, stora satsningar på grön infrastruktur, rättvis resursfördelning och stopp för exploatering av regnskogar, oljefält och kolfyndigheter.
Men hur ser mitt personliga ansvar ut här? Och hur i all friden ska de nödvändiga åtgärderna komma i bruk? I HBL Kulturs essäserie hösten 2018 formulerade filosofen (och socialdemokraten) Thomas Wallgren problematiken så här: ”Mera marknad säger somliga. Men marknaden är bättre på att utmäta profit om tre månader än på att vänta trettio eller tre hundra år. Mera stat säger andra. Men med Donald Trump, Narenda Modi, Xi Jinping och Vladimir Putin, och […] Jair Bolsonaro, vid rodren ser det inte hoppfullt ut för staternas miljöansvar heller.”
Wallgren, liksom filosofen Mio Lindman i samma essäserie, lutade åt att se klimatfrågan som ett uttryck för hela den rådande världsordningens problematik, med dess obönhörliga tillväxtlogik, globala handel, arbetsdelning och därpå följande ojämlikhet.
Personligen håller jag med dem om den analysen. Men jag har såå svårt att tro på något systemskifte inom den knappa tid som står till buds. Wallgren skrev om behovet av ett aktivt medborgarskap – och det är ju det även jag vill tro på – men också det kan kännas utopiskt, avlägset.
En del säger att fjolåret gav nytt momentum för klimatarbetet, och den senaste tidens skolstrejker är verkligen en ljusglimt. Men den verkliga folkliga resning som ägde rum hösten 2018 startade som protester mot höjda skatter på fossila bränslen, och var dessutom i detta avseende. Hur mycket man än sympatiserar med de franska Gula västarnas krav på rättvisa för de förfördelade, är detta på något sätt betecknande.
Kanske det dystra helikopterperspektivet spökade i bakhuvudet också på filosofen Torbjörn Tännsjö då han i Dagens Nyheter i november vädrade tanken om en upplyst global despoti som räddningen: ”demokratin får komma sedan […] Det känns konstigt att behöva säga något sådant”.
Att Tännsjö fick mothugg är inte heller konstigt. Vilket våldskapital måste en sådan despoti använda? Vilka garantier finns för att den verkligen är upplyst? (Eventuellt kunde man till hans försvar säga att den globala makt som i någon mån verkar i dag knappast är upplyst men nog despotisk: klustret av inflytelserika storföretag och enskilda stormakter representerar och tjänar på inget sätt hela mänskligheten.) Hoppet står till det ”betydelselösa”. Att som enskild puttefnask på planeten höja blicken mot de globala strukturerna hjälper eventuellt mot skamkänslorna. Men knappast botar det ångesten. Tvärtom är risken överhängande att jag i världsordningens mycket stora perspektiv känner mig lika isolerad, värdelös och omyndig som i skammens mycket lilla.
Visst kan man fortsätta att hoppas på kli- mattoppmötena och skälla på nyliberalismen, kommunisterna i Kina och Donald Trump. Vi kan drömma om en helt annan värld, men den kommer inte att uppstå genom ett deus ex machina, vare sig man föreställer det som en global grön revolution, ett magiskt språng i teknikutveckling, en upplyst despoti, ett plötsligt uppvaknade på nästa klimattoppmöte eller som att folk hux flux slutar boka flygresor.
Inget av detta är sannolikt, inte inom den tid som står till buds.
Så vad återstår? Kanske vanligt hederligt politiskt arbete? Sådant som ter sig långsamt och odramatiskt men ändå kan ge resultat: förhandlingar, pragmatism, osnygga kompromisser. Att förankra olika åtgärder så pass bra att varken väljare eller marknader sätter sig på tvären. Att söka lösningar som överskrider ideologiska skiljelinjer, som inte bara är ekologiskt utan också politiskt hållbara. Två steg framåt, ett tillbaka... Kanske vanligt hederligt politiskt arbete också involverar andra än en liten grupp aktiva ”politiker” och en stor grupp passiva ”politikkonsumenter” som väljer ett parti och en kandidat vart fjärde år?
Också här kommer jag att tänka på #metoo, och det aktiva medborgarskap som den rörelsen triggade genom att fokusera klokt. #Metoo odlade hela tiden medvetenheten om såväl det individuella traumat som det globala problemet, men den politiska kraften fokuserades konsekvent någonstans mittemellan, på närmiljön: arbetsplatser, skolor, branscher, enskilda institutioner, kommuner, nationell lagstiftning – helt enkelt där det var möjligt att åstadkomma resultat. Ingen jävel skulle våga avfärda #dammenbrister för att kampanjen inte påverkade kvinnoförtrycket i Kina.
På samma sätt borde vi tänka på klimatet: Mitt och ditt ansvar ligger framför allt här och nu: i våra husbolag, på våra arbetsplatser, i våra kommuner och i vårt land.
Kanske leder de små steg vi kan ta inte hela vägen fram. Då är det så. Men den här vägen är ändå mer framkomlig än fatalismens branta utförsbacke, skammens hopplöst snåriga stig och de förtvivlade förhoppningarnas återvändsgränd. Hoppet står till den ”betydelselösa” aktiviteten i ögonhöjd med dig och mig. Och precis som i #metoo handlar allt om att vara aktiv i formuleringen av problem och drömmar; lösningar och krav.
Att inte bara passivt välja bort plastförpackade frukter, utan att säga till om det i butiken, att mejla leverantören.
Att inte nöja sig med att passivt välja en politiker ur ett parti, utan att aktivt kommunicera såväl de mest högtflygande drömmarna som de rimligaste kraven. För den som säger nej till en orealistisk dröm måste ändå bära nej-sägarens ansvar. Och den som ställs inför ett rimligt krav måste bejaka det för att inte framstå som en idiot. Så fungerar politik, och också de små och symboliska framstegen är framsteg och därtill minskar de vårt självförakt och bär arbetet vidare. Då en vegetarisk skollunch i veckan är en realitet, blir nästa steg att kräva två.
Jag vill att Finland lagstiftar om två vegetariska luncher i veckan. Jag vill att Finland inför en flygskatt som i Sverige. Jag vill att Helsingfors gör kollektivtrafiken gratis och finansierar den med vägtullar.
❞ Ingen jävel skulle våga avfärda #dammenbrister för att kampanjen inte påverkade kvinnoförtrycket i Kina och var betydelselös globalt sett.