Att stämpla de så kallade populistiska upproren som högerextremism är riskabelt: det ger statsmakten möjlighet att monopolisera kunskap och kringskära yttrandefriheten. I den liberala demokratins namn.

Vi lever i en tid av revolt. Folkliga uppror på båda sidor av Atlanten har resulterat i maktskiften och en ny politisk dynamik. Från den politiska klassens håll har upproren närmast avfärdats som fascistiska uttryck och xenofobiska utbrott orkestrerade av förlorare i samarbete med utländska agenter. I fallet med Gula västarna, det vill säga de senaste månadernas revolter i främst Frankrike, blir fördömandet svårare. Både i och utanför Frankrike står politiker och journalister handfallna inför ett uppror som är tydligt genuint, som började på nätet, utan ledarstruktur och som är ideologiskt spräckligt. Vänstersinnade, EU-kritiker, miljöaktivister och nationalister av olika slag gör gemensam sak mot makthavarna. Trots att upproret blir svårare att fascistförklara är mediernas rapportering talande: tystnad. Med undantag för de tillfällen då gula västar cirkulerat felaktig information i sociala medier eller vandaliserat privategendom.

Våld och förstörelse är inget som borde firas, men å andra sidan lever vi i ett system som stoltserar med ett ursprung i progressivt våld. Redan i skolan lär man sig om franska revolutionen, suffragetternas kamp och 1960-talets revolt. I bästa fall ledde metoderna i dessa rörelser till vandalism, i värsta fall till skräckvälde.

Revolutionerna har alltid sina fiender: den konservativa brittiska filosofen Roger Scruton omfamnade traditionalismen då han 1968 i Paris vittnade hur ”medelklasshuliganer” förstörde Paris gator. Samma politiska position har dagens liberaler retirerat till samtidigt som 1789 och 1968 hyllas som demokratins och frihetens segrar. Hur skulle suffragetternas vandalism porträtteras i dag månntro?

Liberalismens förakt för politisk protest blir allt tydligare. Chefredaktören för Helsingin Sanomats ledarsidor Paavo Rautio gjorde redan förra året (HS 12.12.2018) ett försök att förklara medievinklingen som en kamp mot ”felaktiga tolkningar” och desinformation. Helsingin Sanomat visar ansvar och avstår martyriskt från ”lönsamma klick” genom att vända blinda ögat till. Rautio insinuerar att rapporterna om revolutionärt beteende i Frankrike är en komplott hopkokad av de sedvanliga: Putin och högerextremister. Rautio hyllar i stället Emmanuel Macron för att han varit en man som inte bara talat utan agerat. Och visst, Macron är något av liberalernas version av Donald Trump: en stark ledare från näringslivet som skulle sätta landet i skick igen. Till skillnad från Trump som bara munhuggs har dock Macron drivit igenom lagar som förbjuder ”fake news”.

Upproret håller på så sätt på att omyndigförklaras. Nyligen kom organisationen Avaaz ut med en rapport där Gula västarnas protester kopplas samman med Kreml. Idén är densamma som i kritiken av brexit: det du ser är lurendrejeri och rökridåer – overklighet arrangerat av utlänningar. Gula västarnas kravlista talar dock ett tydligt språk: det handlar om ett vänster-högeruppror mot en vänster-högerelit. Att stämpla de så kallade populistiska upproren som högerextremism är därför riskabelt: det ger statsmakten möjlighet att monopolisera kunskap och kringskära yttrandefriheten. I den liberala demokratins namn.

Våld och förstörelse är inget som borde firas, men å andra sidan lever vi i ett system som stoltserar med ett ursprung i progressivt våld.