Stanna, please

Efter två års skrikande om att Storbritannien har en bra deal eller så ingen deal alls var det förståeligt att Theresa May till slut blev hes. När jag slog på teven på mitt hotellrum i Paddington onsdag kväll 13 mars för att se BBC:s direktsändning från parlamentsdebatten blev jag förskräckt. Premiärministern måste verkligen ha kört hårt, rösten lät som efter en värre förkylning, och ingenting såg hon ut att få för sitt kraxande. När det blev oppositionsledarens, Labours Jeremy Corbins, tur att tala visade han än en gång ingen pardon: ”Mrs May har misslyckats totalt. Hon har svikit sitt land! Genom att hålla no-deal kvar som ett alternativ visar hon att hon är beredd att köra landet rakt in i en katastrof!” (Kanske sämsta premiärministern sen 1786?)

När man rör sig på bokmässan i London är det klart att ett referendum här skulle ge massiv majoritet för fortsatt EU-medlemskap. Brexit verkar inte heller vara ett så svårt samtalsämne, dem jag talar med verkar alla gilla att vädra sin frustration. Förläggaren från norra England säger sig ändå förstå brexitanhängarna i viss mån, i Nordengland tycker man att London fått allt det goda från EU, medan periferin bara förlorat.

Men som om centrum-periferi inte alltid varit ett vinn-försvinn-förhållande. Som om det är EU som skärpt motsatsen mest och inte klimatförändringen. Och som om det inte skulle finnas ruffighet också i London. En kväll besöker jag ett konstgalleri nära Stepney Green och stämningen på gatorna är inte euforisk över att man fått så mycket. Jag är nöjd att komma helskinnad därifrån.

Ian McEwan, bokmässans författartoppnamn, sade sig vara pessimistisk, men att han självfallet tänker gå med i demonstrationståget den 23 mars för en ny folkomröstning. Caryl Phillips, universitetsprofessor och författare, påminde om det som ligger bakom brexit: ”1945 regerade Brittiska imperiet över 760 miljoner, i dag är siffran nere i 168 000, men England har inte lagt märke till det utan tror sig fortfarande vara en stormakt.”

Phillips har en poäng där. När jag äter lunch med en gammal vän säger han att Tysklands bilindustri behöver England! Liksom Spaniens grönsaksodlare! Liksom … För en sekund lyser hans ansikte upp, sen drar jag halmstrået ifrån honom och påpekar att över 200 bolag redan lämnat Storbritannien bara för Nederländerna. Och rentav 30 för Finland, så hur många har inte flyttat till Tyskland, Frankrike …?

Honda har meddelat att de stänger sin bilfabrik i Swindon, Nissan skär ner i Sunderland, Airbus hotar stänga: ”May har förstört allt genom sitt velande. De senaste två åren har varit en katastrof!” suckar vännen och ser själv helt förstörd ut.

Efter förra veckans parlamentsomröstningar först mot no deal, sedan för och mot diverse amendments (bl.a. om gränsen mellan Nordirland och Irland) och sedan för en extension – extra förhandlingstid – är det dags för nyhetsreportrarna att igen känna folket på pulsen och var gör man det bäst om inte på puben. Där är opinionen lika tydlig som på bokmässan: ”Vi ska ut! Omedelbart ut! Skit i alla dealar! Bara ut ut uuuut!” Så låter folket när det är på gott humör efter några stora glas öl. Och det gör mig oerhört kluven: Å ena sidan är jag emot alla folkomröstningar i frågor som är mer komplexa än: Sommartid eller vintertid? Dubbdäck eller friktionsdäck? Å andra sidan hoppas jag att Ian McEwans och hundratusental andra britters marsch den 23 mars leder till en ny folkomröstning och att det då blir ett remain. Remain forever.

”Vi ska ut! Omedelbart ut! Skit i alla dealar! Bara ut ut uuuut!” Så låter folket när det är på gott humör efter några stora glas öl.