Alls inte missionerande
”Ingen parar sig numera planlöst. Det finns inga misstag,” skriver Susanne Ringell i sin nya bok. Här finns också en öppen och obesvärad kristen tillhörighet.
Man vet aldrig var man har Susanne Ringell. Hon är utbildad och förr om åren verksam som skådespelare, bokdebuterade 1993 med en diktsamling och har därefter ofta växlat genre: dramatik, dikt, prosa, dessutom gärna i blandformer. Hennes förra bok, God Morgon, en novellsamling, utgår i resan eller kort och gott den främmande platsen. Här har vi kanske ändå någon sorts matris, för också i Ringells nya bok, Frimärken, är resan central. Förflyttningen och mötet med det okända eller bara delvis bekanta triggar, föreställer jag mig, ett rastlöst insamlande författarsinne som Ringells, slår upp fönster där lite vad som helst kan virvla in och benämnas.
Vi kan kalla det collageprosa, resepoesi eller kanske eruptiva anteckningar – boken är i alla fall omöjlig att referera. Yttre kulisser finns dock: till exempel den i sig overkliga Silja Line eller en utförsäljningsklädbutik i Hjo, av alla ställen. I två texter befinner vi oss på Island, varav en skildrar ett besök på The Icelandic Phallological Museum (!). En vistelse i Portland, Oregon i USA, inleds i en smittande förundran vid åsynen av en höstlig kolibri och sluts med ett fint fångat, lite vemodigt humoristiskt kyrkobesök. Kyrkor förekommer över huvud taget av och till; det finns en öppen och obesvärad kristen tillhörighet hos Ringell, alls inte missionerande men likväl med ett slags innehåll.
Vilket innehåll som annars dominerar Frimärken är inte lätt att säga, Ringell fångar och slänger ifrån sig ämnen i flygande fläng. Flera gånger handlar det i alla fall om nutid kontra gårdag, och gårdagen var möjligen bättre eller åtminstone roligare: ”Ingen parar sig numera planlöst. Det finns inga misstag.”
En lyrisk och spefull dialekt
Det finns ett utanförskapsmotiv hos Ringell, som förstås är gängse hos nästan alla författare, men kanske kan man också tala om utestängdhet eller innestängdhet: svårigheten att översätta det privata och kanske ordlösa till en språkform som är både trogen sitt ursprung och tillgänglig för en allmänhet.
Också i stil skiftar Ringell gärna register, eller: hon låter det helt enkelt skifta, följer sina infall, för att se vad som fungerar bäst, av ren nyfikenhet. En återkommande lite beskäftig ton har jag för egen del svårt för, detsamma med ordvitsandet och en del alltför absurdistiska haranger – som i de två pjäser som ingår i boken, varav en så vitt jag förstått är en pjäs från 2010: ”De langerhanska öarna.” Här står två kvinnor utklädda till papegojor i ett hotellrum och slipar på liar och pratar sedan sida upp och sida ner om allt och inget, i ett slags muntert vansinne som inte säger mig mycket (men kanske tar sig bättre ut på scenen). Men Ringell kan också när som helst pröva en lyrisk och lite spefull dialekt, som inför Alhambras svindlande trädgårdar: ”Jag har små tunna men starka vingar, svävar som en pollinerande insekt bland bäddar av iris.” (Kolibrin igen alltså!)
Bäst är Ringell när hennes globetrottiska lynne får kontakt med det lokalas vila och siktdjup, och när hon lyckas hålla sig från att skämta sarkastiskt. Det sker exempelvis i ett stycke om att en regnig novemberdag utanför Uppsala första gången få syn på en strömstare (fågelrelaterad epifani en tredje gång), liksom i bokens avslutande drömska och för all del ganska kufiska bidrag, där författaren liksom i förbigående börjar inreda ett kapell i en sjöbod, med en ryskitaliensk ikon, en utrangerad dopfunt, klöverblommor och annat. Förklara det den som kan.