Fagotten och dess dubbla och enkla vänner
Tre uruppföranden och eminente solofagottisten Otto Virtanen gjorde söndagens konsert i Radions symfoniorkesters kammarmusikserie festlig så det förslår.
Radions symfoniorkesters kammarmusikkonsert i Paavosalen 17.3. Otto Virtanen, fagott, Kirmo Lintinen, piano, Jorma Valjakka, engelskt horn, oboe d’amore, Giuseppe Gentile, klarinett, basklarinett. Lintinen, Kaipainen, Almila, Heinilä, Valjakka.
Otto Virtanen, RSO:s eminente solofagottist, var konstnärligt ansvarig för söndagens upplaga av orkesterns populära kammarmusikserie och varför gå över ån efter vatten? Virtanen har under årens lopp samarbetat en hel del med multistilisten Kirmo Lintinen och några träblåsvänner från orkesterleden passade även bra i sammanhanget.
Programmet hade genomgått vissa metamorfoser sedan det först utannonserades, men tre uruppföranden – plus ett uruppförande av en ny version av ett äldre stycke – är hur som helst festligt så det förslår och att två av eftermiddagens tonsättare stod på scenen gjorde inte det hela sämre.
Vad som förenade lejonparten av konsertnumren var en inte sällan galliskt färgad neoklassicism och en, så när som på några utflykter till den fritonala zonen, trygg förankring i den tonala sfären. Måhända inte särskilt spännande, men inte sällan utomordentligt underhållande och genuint musikantiskt.
Charmigt men opersonligt
Så inte minst beträffande Lintinens musik och i Rondo burlesque för fagott och piano (2008) vilade Poulencs ande över de kluriga skeendena. Piazzollapastischen Tuulten matkaan, skriven 2011 för Tanguedia Quintet och Angelika Klas hördes nu i en fin version för piano och oboe d’amore, medan Lammesta – ursprungligen skriven 2011 för elva barytonhorn! – gjordes i en version för basklarinett och piano, som kanske i onödigt hög grad begränsade sig till klarinettens mellanregister.
Atso Almila kallar sin musik för ”neo-det ena och det andra” och litet så klingade väl den nu uruppförda fagottsonaten. Spirituellt, småcharmigt men ohjälpligt opersonligt. Det sistnämnda kan sägas även om jazzmästaren Kari Heiniläs fagottsonatin (2018), som efter en småintrikat inledning med dito harmonier tappade luften mot slutet. Dramaturgin kändes ävenså lös i fogarna, men eventuellt kunde stycket fungera som första del i en tvåsatsig helhet.
Jouni Kaipainens Adoration (2013) för engelskt horn, klarinett och fagott är en hommage till husguden Stravinsky och en personligt hållen parafras på inledningen till Våroffer. Jorma Valjakka, solo-oboist i RSO, sätter på fritiden även toner och den pinfärska fagottsonaten var inget tokigt stycke. Rytmiskt levande, melodiskt pregnant och med en temporär ansats till egen stämma.
Lintinen hade inget lätt lass att dra vid Steinwayflygeln, men han är en gammal räv och redde elegant ut sina mer och mindre knepiga texturer. Virtanen tecknade en möjligast tydlig bild av fagottens uttrycksmöjligheter, medan Valjakka och Giuseppe Gentile stod för gedigna insatser på sina dubbelt respektive enkelt rörbladiga instrument.