Ett arv att förvalta

Tänk vad mina föräldrar har påverkat mig. Min pappa berättade om en hemsk upplevelse han hade som barn. Det började brinna i en rullgardin, eftersom det stod ett brinnande stearinljus under den. Det dröjde länge innan gardinstången av trä och gardinen hade hettats upp så pass att elden kunde ta sig.

Min pappa var liten när det hände. Hans betydligt äldre storebror lyckades släcka elden, men den satte sina spår. Min farmor berättade ofta om det där tillbudet.

Även hemma hos oss, när jag var liten, var det nära när vi glömde ett ljus på chiffonjén. Någon, jag minns inte vem, kände lukten av bränt trä och olyckan förhindrades innan den riktigt startat. Men chiffonjén fick ett brännmärke för livet – och själv är jag fortfarande livrädd för att glömma tända stearinljus.

”Varför gavs mig livet, att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn.”

Mina föräldrar lärde mig också att inse hur bra jag har det. Att det ändå är en slump vem som föds var och vilket liv som därmed bjuds en. Jag är glad för att jag fick lära mig det, förhoppningsvis uppskattar jag det luxuösa liv som jag nu lever, jämfört med så många andra på jordens rund.

”Var lugn mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.”

Nu hoppas jag att jag kan ge mina barn samma insikter, samma arv som jag fick av mina föräldrar.

Det är nästan konstigt hur viktigt det känns att ge av de stora kulturella upplevelserna som jag har haft. Varför är det så?

Jag vill så gärna att de också skall lyssna på Robert Schumanns pianokvintett i Ess-dur och få samma hisnande inre upplevelse som jag får.

Jag vill att de skall läsa Willy Kyrklund och förstå vilken stor författare han var.

Jag vill att de skall uppskatta Edith Södergrans dikter lika mycket som jag gjort tack vare min pappa som (också) avgudade henne. Jag skulle ha velat att de var med mig i Närpes när kammarkören Canticum, där jag var med, sjöng Södergrans dikter. Att de skall förstå och känna lika mycket för henne som jag gör.

Jag vill att de skall vårda den fantastiskt fina utgåva med hennes dikter där min pappa, som 20-åring, gjort de mest fantastiska illustrationer. Varför är allt sådant så viktigt? Nej, det kan jag inte svara på! ”Jag är ingenting än en omätlig vilja, en omätlig vilja, men vartill, vartill?”

MIKAEL SANNER Varför är allt sådant så viktigt? Nej, det kan jag inte svara på!