Fyra fartfyllda år

I går klubbades den här riksdagens sista plenum som slutfört, några dagar senare än planerat. Många utskott har kämpat med tidsbrist och interna problem.

Den nu avgående riksdagen inledde sitt arbete i Sibelius-Akademins tidigare utrymmen eftersom renoveringen av Riksdagshuset gick in i den sista fasen våren 2015. Hösten 2017 kunde riksdagen flytta tillbaka och återgå till att ha plenum i den riktiga plenisalen.

Det spekulerades en del om vilken inverkan de tillfälliga riksdagsutrymmena kan ha haft på stämningen i riksdagen. Den tillfälliga plenisalen var betydligt mindre och framför allt mindre högtidlig än den ordinarie. Men det går knappast att skylla på de rumsliga omständigheterna för att stämningen har varit inflammerad och ibland till och med hätsk.

Sommaren 2017 innebar också andra förändringar. Sannfinländarna splittrades och Centern och Samlingspartiet ville inte sitta i samma regering som Jussi Halla-ahos Sannfinländare. Det ledde till en underlig manöver där utbrytarpartiet Blå framtid fick behålla alla sina ministerposter trots att dess riksdagsgrupp var betydligt mindre än före splittringen. Det skedde utan att regeringen avgick. Särskilt med tanke på Juha Sipiläs avgångsmeddelande för snart två veckor sedan ter sig manövern sommaren 2017 ännu märkligare.

Blå framtid upplevde några avhopp då Maria Tolppanen gick över till SDP och Kaj Turunen till Samlingspartiet. Harry Harkimo lämnade å sin sida Samlingspartiet och prövar nu ett helt nytt koncept i Liike Nyt. Blå framtids Maria Lohela sällade sig till Harkimos rörelse, men kandiderar inte i valet. Paavo Väyrynen återvände till riksdagen och var först representant för Medborgarpartiet, men efter interna stridigheter grundade han Seitsemäntähden liike.

Sällan har avhoppen och särskilt de nybildade partierna eller rörelserna varit så många under en riksdagsperiod.

Regeringens majoritet i riksdagen krympte när Sannfinländarna sprack och på grund av avhoppen. När behandlingen av vårdreformen framskred meddelade några riksdagsledamöter från Samlingspartiet att de var tveksamma till hela paketet. Det i kombination med avhoppen ledde till en osäkerhet om det fanns en majoritet för reformerna. Som känt testades det aldrig.

Grundlagsutskottet och social- och hälsovårdsutskottet har haft en ovanligt stor arbetsbörda. Särskilt social- och hälsovårdsutskottet har också prövats av interna konflikter kring hur behandlingen av vårdreformen skulle gå till. Talman Paula Risikko (Saml) poängterar att utskotten är autonoma men hälsovårdsutskottet förstärktes på tjänstemannanivå. Hon understryker också att grundlagsutskottets krav måste uppfyllas.

Perioden 2015–19 har också inneburit att riksdagen har gått in för en ny policy när det gäller att bevilja riksdagsledamöter avsked. SFP:s Carl Haglund beviljades avsked, trots att han hade suttit i riksdagen i bara ett drygt år och inte hade ett viktigt samhällsuppdrag att gå till. Tidigare har mandatet från folket vägt tungt men nu säger talman Paula Risikko att varje ledamot själv bör avgöra vad som väger tyngre – den egna motivationen eller mandatet från folket.

Det är inte önskvärt med omotiverade riksdagsledamöter men de invalda ska inte ta för lätt på sitt mandat. Det avspeglar sig nämligen direkt på uppfattningen om riksdagen som institution.

”Den tillfälliga plenisalen var betydligt mindre och framför allt mindre högtidlig än den ordinarie. Men det går knappast att skylla på de rumsliga omständigheterna för att stämningen har varit inflammerad och ibland till och med hätsk.”