Den cykliska tiden som musikfilosofisk utgångspunkt
Radions symfoniorkester bjuder på ett digert paket verk av modernisten Bernd Alois Zimmermann. Samtliga medverkande står för minst sagt imponerande insatser, en speciell eloge förtjänar Anu Komsi.
Med idén om den cykliska, sfäriska tiden och simultana kulturella erfarenhetsskikt som bärande element i sin konst framstår modernisten, rabulisten och protopostmodernistiske pluralisten Bernd Alois Zimmermann som en av det förra århundradets mest säregna och fascinerande tonsättarröster.
Zimmermann (1918–1970) var på många plan före sin tid, men ansågs när det begav sig som konservativ i jämförelse med Boulez, Stockhausen och de övriga Darmstadtpåvarna, som sökte kreera sin postkrigstida musik från scratch (i sig naturligtvis en chimär). Zimmermann vägrade dock negligera den musikhistoriska skattkammaren och kom att driva citat- och allusionstekniken i en mer fruktbar riktning än någon innan honom.
Inte för inte känns Zimmermanns musik även mer levande och kreativ än de samtidiga serialistiska kollegernas och i samband med Musikhusframförandet av violinkonserten i fjol noterar jag: ”Det är som om Zimmermann samplat 1900-talets dittillsvarande erfarenhet i genren, jämte en aptitretare på vad som komma skulle, och kört det genom en mixer. Ut kom detta knappt arton minuter långa stycke, vars densitet är så hög att inte en endaste ytterligare ton är nödvändig.”
Käpprätt åt helvetet
I violinkonserten (1950) söker Zimmermann ännu sitt personliga uttryck. Det har han till fullo funnit ett decennium senare i operan Die Soldaten, som slog ned som en bomb vid premiären i Köln 1965. Visionen är sanslös: en scen fullspäckad med tidens mest avancerade multimedieelektronik, filmprojektioner, simultana handlingar och en jätteorkester bestående av bland annat tio slagverkare.
De stilmässiga bugningarna är många och allra mest vördnadsfulla i riktning Alban Bergs Wozzeck – som den delar antalet scener (15) med, liksom fäblessen för att bygga upp dessa enligt historiska modeller (ricercari, nocturno, toccata, ciacona, etc.) – och det är givetvis ingen tillfällighet.
Sturm und Drang-särlingen Jakob Michael Reinhold Lenz, vars ori-
ginaltext från 1776 med smärre modifieringar utgör librettot, var Büchners husgud och dennes Woyzeck är även delvis modellerad på Lenz drama. Om Bergs opera i första hand är koncentrerad på den humana tragedin är Zimmermann mer tröstlös i sitt understrykande av den inhumana aspekten på mänskligt liv.
Zimmermann sammanställde från operamaterialet en vokalsymfoni bestående av preludiet, andra aktens intermezzo och tre scener ur de två första akterna. Med andra ord innan det hela på allvar börjar barka käpprätt åt helvetet men musiken förebådar effektivt, alltifrån det ruggigt expressiva preludiet, i olycksbådande tongångar vad som komma skall.
Liksom hos Wagner händer det mesta i orkestern, medan de enligt strikt tolvtonsteknik formulerade vokalpartierna är mer allmängiltigt hållna – och vanvettigt krävande därtill. Samtliga medverkande står dock för minst sagt imponerande insatser, även om jag är beredd att ge en speciell eloge åt Anu Komsi, vars tolkning av den till undergång predestinerade Marie är tekniskt och emotionellt just så mitt i prick som man kunde vänta sig.
Sfärernas musik
Zimmermann lyckas mer framgångsrikt än de flesta samtida kolleger med att vara tillika extremt komplex och förbluffande lättillgänglig. Så inte minst i det visionära orkesterpreludiet Photoptosis (1968), där musikhistorien är närvarande i ett simultant förgånget, nuvarande och kommande. Detta är om något sfärernas hisnande musik, där hela universum tycks vibrera, skimra och pulsera i de mest fantasieggande färger, rytmer och former.
Härligt intensiva och spontana samtidsmusikexperten Leila Josefowicz är med sitt inlevelsefulla och exakta spel en optimal uttolkare av violinkonserten och samspelet med Hannu Lintu förefaller fullkomligt friktionsfritt. Detta är givetvis en repertoar RSO-musikerna är vana att excellera i och i Lintu har de den maximalt insiktsfulla och trygga ciceronen med på färden.
Ondines sedvanligt endimensionellt murriga ljudbild berövar dock den unika zimmermannska klangvärlden en avgörande dimension. Många läckra instrumentationsmässiga detaljer går, inte minst i Photoptosis, helt enkelt förbi och den skyldiga är självfallet inte Lintu utan Yletekniken, som tycks ha enorma problem med att få mikrofonerna uppriggade på sina rätta ställen.