Sfärisk minimalism med folkbotten
Jessica Pratt litar på minimalismen och en ödslig skönhet. Hon behöver inga stora effekter eller slående refränger för att fascinera.
fOlKPOP
Jessica Pratt
Quiet Signs (City Slang/Playground) Man behöver inte höra många minuter av Jessica Pratts tredje album Quiet Signs för att förstå att det här inte är någon helt ordinär folkbaserad singer-songwriter. Hon stiger ur den traditionella iakttagarrollen, stryker refrängerna och upphöjer vardagen till en magisk zon.
Och det är uppenbart att hon tagit ett långt steg vidare sedan de två inledande, mer lo-fi-präglade utgåvorna. Ljudbilden vidgas nu av ett ständigt närvarande eko, men har samtidigt en kristalliserad renhet så att varje enskilt element klart framträder.
Hon använder sig av en liten, men nog så funktionell verktygslåda – rösten och den monotont ackordklingande gitarren, den primära samarbetspartnern Matthew McDermotts lätta klaviaturer och i enskilda sånger en irrande flöjt och lite stråkar. Enkelt, intimt och nästan tyngdlöst sfäriskt.
Surrealistiska landskap
Så målar hon upp surrealistiska landskap i psykedelikans gränsmarker, vilket gör henne ganska unik inom sin genre – fast i Angel Olsen har hon en naturlig syskonsjäl. Deras tangeringspunkter är många, både vad gäller det drömlikt reverbade soundet och tilliten till ett långsamt växande stämningsskapande framför snabbspolade refränger.
Öppningen, med ett piano vars toner tycks klinga mot en stor, tom sal med stenväggar ger en antydan om vad som ska följa. Sparsmakade men bärande melodier, minimalism, en ödslig skönhet.
Och när hon småningom börjar sjunga är närvaron i varje ton total. Den här trettioplussaren från Los Angeles gör kanske inte så mycket väsen av sig, men den personligt laddade musiken talar för sig.