När Alice blir en fransk filmstjärna
Carl Knif skapar underbar dansteater med sextiotalstouch av Lewis Carrolls barnbok på Dansteater Hurjaruuth.
DANS
Liisa Ihmemaassa (Alice i Underlandet)
Koreografi: Carl Knif. Dramaturgisk hjälp: Kristofer Möller. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Video: Joona Pettersson. Ljus och scenografi: Jukka Huitila. Ljud: Janne Hast. På scenen: Jonna Aaltonen, Heidi Lehtoranta, Riku Lehtopolku och Eero Vesterinen. Premiär på Dansteater Hurjaruuth 16.3.
Är det Alice eller Catherine Deneuve? Med sitt blonda hår, sin klockade blå kjol och orange t-tröja ser Heidi Lehtoranta nämligen ut som den franska skådespelerskan. Överlag påminner stämningen i Carl Knifs Alice i Underlandet om ett sorglöst franskt sextiotal så som det framträder i Jaques Demys och Michel Legrands musikaler Paraplyerna i Cherbourg och Flickorna i Rochefort. När Alice följer sin dubbelgångare på Hurjaruuths scen kunde det faktiskt lika väl vara Flickorna i Rocheforts huvudrollsinnehavare, Catherine Deneuve och hennes syster, Françoise Dorléac.
Ett lustigt sammanträffande är att båda vårens Alice i Underlandet-uppsättningar är ett slags tidsresor. Medan Unga Teaterns barnteaterföreställning var förankrad i ett vilt sent sjuttiotal är Carl Knifs finskspråkiga dansteaterverk en elegant hyllning till sextiotalet, även om Jonna Aaltonens Hjärter dam med sin kortklippta mörka bob och Karoliina Koiso Kanttilas raffiga kostym påminner om Liza Minnelli på Studio 54:s dansgolv på sjuttiotalet.
Det ska genast sägas att Carl Knifs tolkning av Lewis Carrolls barnboksklassiker är alldeles ljuvlig och lyckas med sin estetiskt fullödiga värld antagligen trollbinda såväl vuxna som barn. Till skillnad från Unga Teaterns föreställning som tydligt kommenterade barnets otacksamma position i en barnslig vuxenvärld, förefaller Knifs verk som en mer drömsk inre resa.
Scenspråket är starkt poetiskt. Replikerna är få – ett starkare språk talar dansen och Joona Pettersons suggestiva videoprojektioner. Hundlokorna och ljuddesignern Janne Hasts surrande ljudvärld lyckas verkligen förflytta en till ett sömnigt sommarlandskap. De regnbågsfärgade svamparna förmedlar i sin tur de mer hallucinatoriska aspekterna av Lewis Carrolls värld och sextiotalet. Musiken påminner ställvis om Krzysztof Komedas kusligt sockersöta titelspår till filmen Rosemary’s baby – också den en sextiotalsklassiker.
Eero Vesterinen är den mest drivna skådespelaren i gruppen. Hans mystiska brunmurriga kanin rör sig inte bara smidigt, utan är också den fylligaste karaktären.
Carl Knifs koreografi är full av finurliga detaljer. Efter att ha tagit några graciösa hopp kan dansarna med ens förvandlas till lustigt springande tvådimensionella ”datorspelsgubbar”. Dansen med de skinande kromade kloten känns som en lekfull anspelning på damgymnastik och hur cool är inte den tre personer starka larven som Jonna Aaltonen, Riku Lehtopolku och Eero Vesterinen gestaltar med kropparna formade i krumbukter?