Det är ju som att svära i kyrkan!

Jag tycker att det blir bäst om man börjar med att låta de stilar man ska mixa ha sina tydliga identiteter och skala av allt som överstiger den minsta gemensamma nämnaren.

Okej, rubriken är kanske lite dramatisk, men jag syftar på den reaktion som man kan höra i mina barock- och klassisk musikkretsar då man diskuterar genreöverskridande konsertkoncept. Crossover har blivit ett uttjatat ord i musikbranschen, det betyder allmänt taget att man mixar ihop två eller flera olika musikgenrer. Termen talar däremot inte alls om tillvägagångssättet, hur man bäst får ihop de olika stilarna.

Jag upplever att man varit försiktig att mixa alltför mycket, åtminstone inom den tidiga musiken där jag känner mig mest hemmastadd. Det allmänt vedertagna begreppet HIP (”historically informed performance”) utgår ifrån att man är välinformerad om hur man fraserade, vilken sångteknik och vilka instrument som användes vid tiden för de musikaliska verkens tillkomst. Då kan man ju uppleva det som både oupplyst och arrogant att mixa stilar, om man ser att HIP-tankesättet då går förlorat. Den första generationen specialister på tidig musik under senare delen av 1900-talet fick kämpa oerhört mycket för att få gensvar för sitt nyfunna intresse och sin musikeridentitet. Jag tror att en kvarleva från pionjärtiden har blivit just denna ovilja eller rädsla för att mixa stilar.

I vintras fick jag en inbjudan till att sjunga med i en BaRock-konsert i vår, ett tvättäkta gränsöverskridande projekt på Ritz i Vasa med både rocklåtar och barock-arior. Bandet är ett sammansatt rock- och barockbänd och jag ser alla förutsättningar för att detta kommer att bli alldeles strålande. Barockmusik utgår ifrån continuolinjen, alltså basstämmans tydliga rytmiska och melodiska flöde som de högre stämmorna följer. Tactus (pulsen) styr musiken framåt, med en möjlighet till tillfälliga rubaton i melodistämmorna som ger musiken en organisk följsamhet. Inom rocken är det på samma vis basen som leder musiken genom sitt beat. Basens fundament är således den självklara kopplingen mellan dessa stilar och utgångspunkten för vårt kommande projekt.

Så hur ska man då gå till väga för att göra ett bra gränsöverskridande arbete? Jag tycker att det blir bäst om man börjar med att låta de stilar man ska ha mixa sina tydliga identiteter och skala av allt som överstiger den minsta gemensamma nämnaren. Sen behöver man se både sina möjligheter och gränser, så jag kommer exempelvis i vårens projekt inte att sjunga någon rocklåt (det vore nog inte klokt!). Däremot ska det bli väldigt spännande att sjunga Cleopatras aria ur Händels Julius Caesar i dialog med elgitarren.

Jag tänker att vi kan lära oss mycket av varandra genom att jobba genreöverskridande ibland. Av rytmmusiker har jag lärt mig mycket om allt från vikten av en avslappnad övningssituation till varumärkesarbete och entreprenörskap. Detta diskuteras inte särskilt mycket inom barockvärlden. Och vice versa upplever jag att rytmmusiker gillar att diskutera jobbfrågor med barockmusiker.

Vi har mycket gemensamt inom våra respektive genrer, och det allra viktigaste tycker jag är att ”it don’t mean a thing if it ain’t got that swing”!