Samlingspartiets retoriska piska är framme efter kräftgången – lyckas det?

Kappvändning - visst. Men det gick inte att ta miste på Samlingspartiets förnöjsamhet då partiet plockar lågt hängande frukt med fyra veckor till val.

Utan politisk regering, och utan opposition, finns det i princip ingen ledande vårdidé.

Men såpass många partier på center-vänsteraxeln har slutit upp bakom självstyrande landskap att det bildat en stark huvudfåra i valdebatten.

Med Samlingspartiets avvikande vårdförslag bildas nu en borgerlig ”vårdopposition” på slutrakan.

Ett par andra borgerliga partier har också velat bevara kommunernas rätt till beslutande om egen service. SFP har lyft fram befintliga samkommuner som alternativ till landskapsreformen. KD talar för kommunerna plus fem specialistområden. Samlingspartiet säger nu direkt nej till landskap.

Att gå starkt emot andra stora partiers landskapsmodeller är en risktagning, men det såg ut att vara nöjda miner i Samlingspartiets ledning på onsdagen. Efter famlandet med vårdbolag, valfrihet och konflikten med Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori har partiet vänt sig från regeringens modell och tycks göra det med oskyld glädje.

Samlingspartiets retoriska piska är i gång och vad utspelet handlar om doldes inte: Genom att skrota landskapsförvaltningen riktar Samlingspartiet sin retorik mot SDP och De gröna och säger att de ”vänder städerna ryggen” och bygger tungrodda system som med tillhörande skattereformer skulle dröja länge att genomföra.

Valstriden i storstäderna är livsviktig för Samlingspartiet, och kortet mot konkurrenterna spelades öppet med en smäll i bordet: Att inte bygga ut förvaltningsnivåerna alls.

Det är samma sak som de sex största städernas borgmästare nyligen föreslog.

Samlingspartiet tycks också försöka sopa sina valfria vårdcentraler under mattan, åtminstone delvis, och föreslår i fortsättningen att det inte ska lagstiftas om det, utan att kommunerna och samkommunerna frivilligt utvecklar sin verksamhet.

I stället förslår man skärpt vårdgaranti. Snabbare vård är en lågt hängande valfrukt. Partiet föreslår halvera de tillåtna väntetiderna, och i de fall vårdgarantin inte uppnås inom rimlig tid förpliktas kommunerna och samkommunerna att ge vårdsedlar: en lättvariant av valfriheten. Partiets kalkyl är att den första ruschen i förkortandet av vårdköerna skulle kosta 50-80 miljoner euro.

Ett visst mått publikfrieri hörs också då partiledningen vänder sig till de 1,5 miljoner pensionärerna och säger att det är de som vinner på att få snabbare vård.

Kappvändningen innehåller ännu frågetecken. Till exempel har man under regeringsperioden försvarat centraliseringen av kirurgin, också dagkirurgin. På en direkt fråga var och hur man ska beta av vårdköerna i Samlingspartiets produktionsskutt får man inget stadigt svar. Petteri Orpo säger ”att det nog uppstår ett utbud” när man tar kundsedlar i bruk, vilket är ett marknadskonstaterande, men det förblev oklart om partiet ännu står bakom centraliseringen av den offentliga dagkirurgin.

När det gäller kostnader och besparingar svävar Samlingspartiet överraskande nog på målet, och säger att kommunerna själva ska söka samarbete och effektivitet, men kryddar det med skärpt kostnadsuppföljning.

En annan sak som förblir osagd är att Samlingspartiets idé i hög grad lutar sig på den utveckling som skett under de senaste årens landskapsförberedelser. När Orpo säger att man kan lita på att kommunerna själva skapar samarbete – eftersom de redan gjort det – är det i praktiken för att de senaste årens arbete har skyndat på det.

Det hade kanske inte skett lika snabbt annars, och nu plockar alla partier frukterna oberoende av vårdmodell, inklusive Samlingspartiet.

Men oberoende av mer eller mindre opportunistisk retorik kan det bli mer fart i vårddebatten inför valet. Både SDP och Centern brände iväg sina kritiska pressmeddelanden direkt. Politiken är i gång - game is on.