Varje steg, varje beslut tycks vara relaterat till klimatfrågan

KLIMATET Det fanns en tid, inte alltför långt borta, när man ännu kunde förhålla sig försiktigt avvaktande till frågor som hade med klimathotet att göra. Hållningen var ofta: jovisst är det här viktigt, men det är ändå inte så akut som en del andra faror, som terroristhotet eller hotet mot demokratin, mot människorna i den krackelerande välfärden och så vidare.

Klimathotet kunde formuleras i lite frivola termer, något jag märker att jag kanske gjorde när jag en gång kommenterade ett blogginlägg av Peter Englund. Han skrev om klimatfaran, hotet från växthuseffekten. Är vi alla vardagshjältar nu, undrade jag i mitt inlägg och tillade att klimatfaran, om vi inte gör något, snart kan kallas klimatkatastrofen.

Jag noterade svårigheten att tackla en problematik som på något sätt kommit att handla om ofrånkomlighet, öde, ett tungt moraliskt dilemma som vilar över hela vår kultur, vårt sätt att leva. Varje steg jag tar, varje beslut jag fattar tycks vara relaterat till klimatfrågan som numera alltså heter klimatfaran, konstaterade jag.

Det frivola låg kanske i mitt val av retoriska grepp. I dag går det inte riktigt att skriva så. Allvaret är större nu. Känslan av annalkande katastrof tydligare. En som skriver om hotet som om det inte längre skulle gå att avvärja, den franske psykoanalytikern PierreHenri Castel, menar att när jordens undergång är spikad – frågan är bara när den sker, om 500 eller 1 000 år eller tidigare – kommer frågan om gott och ont att ställas på sin spets. Det onda kommer att tillta, det goda kommer att bli mer utsatt, frågan om människans minne och kultur ställs på ett helt nytt sätt om slutet kommer. Ett slut som Castel inte ger någon messiansk betydelse.

För kulturen, lokal lika väl som global, innebär ett sådant scenario en utmaning vi aldrig trott vi skulle behöva uppleva. Betydelsen av kulturarvet kan

Frågan om de klassiska och de kristna dygderna dyker upp på nytt.

då börja ifrågasättas. Vad händer med ansvaret för jorden, livet, djuren, växterna, bergen, haven? Frågan om de klassiska och de kristna dygderna dyker upp på nytt. Rättvisa, tapperhet, klokhet och måttfullhet, men också tro, hopp och kärlek. Inte minst frågan om hopp. Förlorar människan hoppet är de bilder som science fiction-filmerna och de gamla melodramerna berättar om snart verklighet, en värld där kaos och grymhet, ondska triumferar. Vändningen handlar om tid, på kort och på lång sikt.

Morgondagen: vad kan teknologin göra, vad kan jag själv göra? Gårdagen: vilka alternativ är mest relevanta? Kommer vi nu att bli cyniker, stoiker eller epikuréer? Apokalyptiker? Vad säger de gamla vishetstraditionerna? Och filosoferna?

SVEN-ERIK KLINKMANN Vasa