Förebyggande pessimism
Mobilisering är nyckelordet, det är ett vågspel att räkna med att högre svenskt valdeltagande alltid tryggar mandatet.
Då och då har jag beskyllts för överdriven pessimism. När man sysslat med politik, katastrofer och annan krishantering under närmare sextio år, kan det eventuellt stämma. Beskyllningen brukar jag trots det bemöta med att jag vill motverka ogrundad optimism, slentrian och falska förhoppningar, detta för att om möjligt förhindra ett nederlag eller en skada som kunde ha undvikits.
Det kan väl inte ha undgått någon att vi står inför tvenne val denna vår. Jag vägrar att kalla dem ödesval, men påminner om att alla val är viktiga (och att inget vinns utan röster). Med risk för att verka ännu mera förnumstig, påpekar jag att valen även denna gång är viktiga ur finlandssvensk synpunkt. SFP måste hålla sina mandat och helst vinna ett för att öka sin trovärdighet inför regeringsförhandlingarna. Kanske resultatet inte betyder ”vinna eller försvinna”, men fyra år till i opposition är en skrämmande utsikt. I EU-valet är det fråga exakt om detta, endera blir det ett svenskt mandat eller så försvinner det svenska Finland från Europapolitiken.
Vilka är riskerna och hotbilderna? För SFP:s del är det slentrian, en förlitan på den lojala väljarkåren, den som antas vara taggad efter att ha levt med en misslyckad regering. Men – är det samma väljarkår som för fyra år sedan? Nej, inte riktigt: Många tusen väljare befinner sig i dag utanför landets gränser, inte alldeles lätta att nå. Nyemigrationen har ju hållit i sig. Kommer ungdomarna i Sverige och England faktiskt att beställa handlingarna i tid för att brevrösta, nu när det första gången är möjligt? Har partiet och kandidaterna gjort tillräckligt, har föräldrar puffat på sina ätteläggar?
Det sägs att riksdagsvalet inte får störas av det senare EU-valet. Kandidatnomineringen har varit trög då SFP har en sittande EU-parlamentariker som skall omväljas. Men, men: Kommer rösterna att räcka till ett mandat? Det behövs flera kända kandidater för att skapa ett minimum av tävlan, av debatt och reell utmaning. Mobilisering är nyckelordet, det är ett vågspel att räkna med att högre svenskt valdeltagande alltid tryggar mandatet. Pessimisten i mig säger att SFP lever farligt, men optimisten hoppas att det ännu nomineras namn som uppfattas som fullgoda suppleanter för Nils Torvalds.
På det övriga fältet är läget inte alldeles ljust. De svenska socialdemokraternas sits är svår efter Maarit Feldt-Rantas tragiska frånvaro i valet. Några nya överraskningsnamn har inte synts till i de tvåspråkiga partierna. Kommer Alexander Stubb att dyka upp som gubben ur bankfacket i EU-valet?
Vi väljare får tröska oss igenom en förutsägbar valkampanj, med uppmaningar att söka hjälp av valkompasserna. Jag har under två år fördjupat mig i väljarbeteenden och vill påstå att majoriteten av oss inte gör röstningsbeslut baserade på fakta. Partioch kandidatval görs ofta på känslomässiga, kulturella och traditionella grunder och kan vara lika kloka som kompassbaserade val. Skäms inte för att rösta med hjärtat, hjärnan är inte pålitligare än de vallöften som valkompassen bygger på!