Flåsfri flykt från verkligheten

I den turkiska tv-såpan blir kvinnor gravida utan att ha tagit av sig kläderna, här föds barn utan någon stökig och svår förlossning. Här skjuts människor utan att tappa en droppe blod. Helt underbart.

Do you want to marry me?

Kvinnan ler, lyser som en vårsol, sekunderna går och äntligen viskar hon … yes!

Igen går det flera sekunder, mannen tar hennes hand och ger henne en kyss. På pannan. Vad! Var detta detta? Jo. Paret ser djupt in i varandras ögon, som tittare kan jag inte undgå att se deras stora lycka.

Men de klär inte av varandra, de sjunker inte ner i sängens röda sidenlakan, det hörs inget flås. Inga djupa kyssar. Scenen bara byts och vardagen fortsätter med sina bekymmer, glädjeämnen och sorger. Flåsfritt, men för den skull inte utan spänning.

Här är det dolda mera spännande än det öppna, synliga.

Jag har fastnat i en turkisk tv-serie på Netflix, Kördügüm. Som betyder den gordiska knuten, upplyser min kunniga kollega.

I min ångest över att ha lämnat cigaretterna, i min ångest över att vara bunden vid hemmets fyra väggar på grund av en fotoperation tillät jag mig att fastna i de gordiska knutarna. Det är dramer så det räcker. Inget avsnitt är det andra likt. Är det inte ett självmord så är det ett mord, är det inte olycklig kärlek så är det lycklig kärlek, här finns hat, ångest, vänskap, svartsjuka, ömklighet … Känslorna slänger en över det ena bråddjupet efter det andra. Och här smids ränker så det står härliga till. Försvunna barn dyker upp, gamla älskare smyger in i korridorerna, ja mammor man trott vara döda visar sig vara vid liv och kräver sin plats igen – inget är omöjligt i den här turkiska såpan.

Här blir kvinnor gravida utan att ha tagit av sig kläderna, här föds barn utan att någon har tvingat mig att genomleva en stökig förlossning. Här skjuts människor utan att ha tappat en droppe blod.

Underbart.

Jag ser serien kväll efter kväll (den tog aldrig slut) och blir allt mer betänksam. Varför reagerar jag på befrielsen från sexet? Varför reagerar jag på befrielsen från det nakna?

Jag tror att svaret är enkelt: för att jag är så van vid att se det – i de amerikanskinspirerade tv-serier som vi är vana vid går det inte femton minuter utan att någons huvud skjuts loss och blodet yr, det går inte femton minuter utan att nakna kroppar vrålar av lust, sorg eller glädje. Det finns inget stillsamt. Hur jag än zappar mellan kanalerna så är det normala det nakna. Jag är van vid reklampelare på stan där olika kroppsformer tränger sig på och väller ut över oss när vi promenerar invid. När jag kör bil lyssnar jag på radio – också från den struten matas jag allt oftare med det nakna.

En kollega skrev för inte länge sedan i den här spalten om att det har blivit eftermiddag kring de unga och sex. Jag behövde en stund av tanke innan jag begrep. Att det blivit kväll i samtalet om sex. Att vi är inne i en backlash. I efterdyningarna av metoo och alla avslöjanden om sextrakasserier som följt i dess spår.

Jag läser om män som våldfört sig på unga flickor. I Uleåborg, i Helsingfors – här hos oss, i vår värld.

Förfäras, vågar knappt tänka. Känner igen min strutsmentalitet.

Innan jag landade i den evighetslånga turkiska serien höll jag till i Libanon, i en på många sätt annorlunda serie men med många liknande ingredienser. Också den var flåsfri, men inte heller den utan sensualitet.

Alla kvinnor – också de gamla – var vackra. Kvinnor bar stilettklackar som såg ut som de hade fötts med dem. Mörka vackra män avlöste varandra i en aldrig sinande ström bedyrande sin respekt för sina kvinnor. Framför allt för den gamla. Hon som med sitt svaga hjärta och sina ådriga ben höll familjen i sin järnhand. Hon som satte sig över alla konflikter, all ångest och hjärtebekymmer.

Varför reagerar jag på den öppna vördnaden av familjen? Antagligen av samma orsak som jag reagerade på det flåsfria. För att den vördnaden är något ovant och främmande i min kultur.

Flykten från verkligheten väcker tankar. Jag är redo för nästa kulturkrock – på gott och ont – i etern.

”De klär inte av varandra, de sjunker inte ner i sängens röda sidenlakan, det hörs inget flås. Scenen bara byts och vardagen fortsätter med sina bekymmer, glädjeämnen och sorger.” MARITA GRANROTH

printchef