När Satan kom till Ålan
ROMAN
Carina Karlsson
Märket Schildts & Söderströms 2019
Carina Karlsson fortsätter i sin tredje roman Märket att utforska historien i sin åländska hembygd.
Mirakelvattnen (2015) handlade om torparflickan Johanna som på 1860-talet kommer till gården Löfvik för att tjäna som piga och ta hand om bondens två moderlösa barn, ett jobb som hon är illa lämpad för, själv bara ett ledset barn.
Algot (2017) handlar om en ung båtsman som överlevt Lilla ofredens nederlag i svenska armén och återvänder till sin rote, ett förfallet båtsmanstorp i Björby i Sunds socken. Han är krigstraumatiserad och beredd till våld.
Märket utspelar sig på 1600-talet och handlar om den förfärliga upptakten till det svenska rikets häxprocesser. Den bygger på historiska händelser och personer.
Bondhustrun Lisbeta på Skarpans är ung, stark, älskad av sin man Per och de små barnen, skicklig med hushållsysslorna, bra på att ta hand om sina kor, glad åt sitt liv. Hon är också ibland skarptungad och tycker att hon ska säga sin mening. Dessutom ägnar hon sig, som alla andra i trakten, åt lite vit magi för att skydda sin boskap och få gott smör. Hon är lyckosam i sina tilltag och tar plats, och sådant kan folk i byn bli störda på.
När den nya häradshövdingen, Nils Psilander som studerat i Dorpat, stiger i land på Åland har han med sig sina moderna böcker om häxor och samröre med Satan. Han vill väldigt gärna tillämpa sina läror och få fast alla bygdens käringar som besökt Blåkulla, en ort han verkar ha detaljerad kunskap om.
Under den entusiastiska Psilanders ledning utvecklas en träta om några försvunna rågkärvar, påeldad av en synsk gummas lösa prat, i tinget till en katastrof vars följder byn ska leva med i generationer. Kyrkoherde Bryniel Kjellinus (också han med historisk förebild) deltar med liv och lust.
Akademisk och juridisk sadism
Historikern Mirkka Lappalainen konstaterar i sin bok Pohjoisen noidat. Oikeus ja totuus 1600-luvun Ruotsissa ja Suomessa (2018) att häxrättegångarna på Åland 1666–67 ”tyvärr ovanligt stilrent överensstämmer med alla klichéer om häxprocesser”. Den nitiska häradsdomaren Nils Psilanders metoder kallar hon för ”akademisk sadism”, och de åta- lade kvinnorna ter sig i våra ögon allt annat än tillräkneliga. Man använde sig också öppet av tortyr och hot om tortyr, vilket enligt Lappalainen var ”helt exceptionellt” under rättegångar i Finland på den tiden. På Åland utdelades dödsdomar frikostigt i en anda av ”juridisk sadism”. De flesta andra häxprocesser handlade däremot om att stävja allmänhetens hysteri och minimera skadorna, och avsikten var aldrig att ”döma så många människor som möjligt, utan tvärtom så få som möjligt”, skriver Lappalainen.
1600-talets svenska rättsväsen hade alltså redan drag av modern rättsskipning – beviskrav, förnuftsmässi-
ga avvägningar, rudimentär utredningsmetodologi – men under häxprocesserna blandade sig också andra aktörer och en annan logik (kyrkan, häxkommissioner) i arbetet på ett sätt som hårt prövade rättsmaskineriets gränser, sällan dock med så omfattande följder (så många dödsdomar) som på Åland.
Förnuft, vidskepelse, vanvett
I Karlssons roman får vi följa fem kvinnor till avrättningen; först gamla Karin från Emkarby vars falska anklagelser för stöld sätter i gång eländet, sedan Maria, Anna, Ebba och Lisbeta.
Skickligt visar Karlsson hur en världsbild balanserande mellan förnuft och vidskepelse till slut helt kantrar över i kaos och vansinne. Också den robusta och självsäkra Lisbeta känner ett hugg av skräck redan när hon får veta att hennes namn finns på häradshövdingens lista, och när hon åker hem med Per efter första dagen på tinget är det tyst mellan dem.
” – Vad skulle jag ha sagt? undrar hon i tystnaden.
– Du skulle väl ha sagt som det är, svarar Per.
Hon vill fråga: Men hur är det då? Men det vågar hon inte heller, Per får inte tro att hon inte kan skilja mellan verklighet och dröm.”
I tur och ordning kläs sedan de åtalade kvinnorna bokstavligen nakna inför rätten, för att visa upp sina ”djävulsbett” (ärr, blemmor) och andra intressanta tecken. De förhörs hotfullt i detalj om alla små vidskepliga sedvänjor som sedan generationer varit invävda i det strävsamma livets vardagssysslor. De skräms upp och torteras med handklovar som pressar sönder handlederna tills de i skräck och utmattning börjar leverera allt mera av det som förväntas: Blåkullaminnen, bekännelser och anklagelser mot varandra.
Den tvivlande tolvmannen
En som hela tiden har en hemsk känsla av att allt går fel är tolvmannen Olof Persson, en besinningsfull och medkännande man som ”brukar begripa vad han är med och fattar beslut om”, vad som är rätt och fel, vem som ska frias och vem som ska fällas. ”Men nu kan han inte längre. Han begriper ingenting, och det skrämmer honom, men ännu värre är det att det får honom att skämmas.”
Han lutar sig till slut mot kyrkoherdens och häradsdomarens uppfattning fast han vet att den är galenskap – men den är hans enda räddning från skam och ruelse när fem oskyldiga kvinnor skall dö.
Karlsson har god hand med sina gestalter, berättelsen har många levande, rörande ögonblick då deras mänsklighet blir både poetisk sinnlig och påtaglig för mig. Men de är för många för att författaren ska kunna hålla dem alla riktigt tydliga för mina ögon. Historien hade vunnit på att kokas ner lite. Annars har jag inte mycket att invända.
Märket är en språkligt vacker och eftertänksam roman om en tid olik vår, men inte helt väsensskild. Också vi hotas av hysteriska opinionsepidemier där vi vill tro att vi ”säger som det är” men skulle göra klokare i att stanna upp och fråga: ”Men hur är det då?”