Om fjärmning

Att hålla upp en spegel för naturen är, säger Hamlet, teaterns uppgift. Om människan får se sina dygder och laster återspeglade kan hon dra moralisk lärdom av det. Men risken är att hon inte gör det, inte inser behovet. Vad hon har fått se är ju idel ädel avbild av skapelsens krona. Då behövs det något mer kuriöst. För att byta ut vanans loja igenkännande av den egna naturligheten får man pröva på nya grepp. Fjärmningens, avautomatiseringens historia är lika lång som teaterns.

På Teater Viirus

kan Pipsa Lonkas Toinen luonto (Den andra naturen) ses på finska mars månad ut. Det är en ekotripp om människans vådliga egotripp på jorden, och en sinnrik meditation om hur den andra naturen har det när vi oförfärat bejakar vår. Regissören Anni Klein tillämpar skickligt fjärmande tekniker som inspelad lånad röst, tättsittande masker, ickeaffektivt ljus.

Playback med mask har på senare år testats inte minst av den tyska regissören Susanne Kennedy. Hennes tanke synes vara att teater kan vara mycket annat än summan av roller som föreges vara människor. ”Liksom all konst erbjuder teatern en lekplats för experiment. Jag tänker mig en teater där rösten inte längre hör till kroppen, ansiktet inte längre förmedlar känsla, kroppen inte längre hör till scenens ’jag’. Texten återger inte längre en historia och skådespelaren rör sig glatt mellan skiftande tillstånd.”

Den andra naturen

är stoff väl ägnat att fragmentera människan. I pjäsen processas hon, som andra djur, men hela hon tas tillvara. Då skapelsekronans syn på resten av skapelsen har blivit till andra natur är det inte mer än rätt att detta stabbiga subjekt styckas upp en smula, för bättre varseblivning. På teatern finns naturgivenheter av olika storlek och omfång. Rollen är en sådan naturlig storhet, likaså tolkningen; ”natursann” var länge ett honnörsord för rolltolkning. Som delarnas summa har vi pjäsen. Om man inte spjärnar emot är det lätt hänt att allt detta drar i samma riktning, blir mänsklig natur, bekräftande konst.

Eller så spjärnar man. Bertolt Brecht gjorde så med en uppsättning fjärmningstekniker, numera teaterhistoria. Benno Besson, Brechts favoritelev, satte för fyrtio år sedan upp Hamlet på Lilla Teatern. Också där var bruket av masker centralt. De drogs på – ”muppetstrumpor”, hette det – i flerfaldigt syfte. Det gjordes för lekens och estetikens skull. Det gjordes för att lyfta ämnet från butter tragedi till den lärorika sagans nivå, och inte minst för att lyftet alls skulle kunna äga rum. Agerandet skulle tvingas ut i kroppen. Inget minspel hos någon stor personlighet skulle få dra ner den stora historien till de privata mellanhavandenas nivå.

Det här är en del av teaterns semiotik, teckenlära. Det handlar om vad som ingår i den iscensatta föreställningen, i den uppsättning av signaler som publiken i sin tur skapar sin föreställning av. Det beror på vilka instrument eller teckenbärare som aktiveras eller manipuleras eller sordineras eller kopplas ur.

Allt mer handlar det

också om att mycket av dagens scenkonst är postdramatiskt, alltså inte drivet av en intrig. Den andra naturen är episodtext och hålls samman med poetiska och tematiska medel, inte av frågan hur det ska gå härnäst. I Bessons Hamlet handlade det om att hävda ett örnperspektiv, en överblick. Historian i pjäsen skulle försvaras mot det ack så mänskligt naturaliserande suget från dess tragiska hjälte, Hamlet hämnaren.

Förnyade grepp för scenisk fjärmning går hand i hand med nya tekniska resurser. Den synkroniserade playbacken av extern röst i Den andra naturen är en innovation. I dag dräller det av ny teknik på scenen, av strobe, projektioner, video, handhållen spot eller kamera med mera. Om de är tingeltangel eller hör till avgörs av hur de motiveras. En teaterföreställning ska ha ett motiv, ett skäl att finnas. Tekniken bör ha precis samma skäl att finnas. I Den andra naturen framstår tekniken som försynt vivisektion, vår naturkunskap till fromma.

”Förnyade grepp för scenisk fjärmning går hand i hand med nya tekniska resurser.”

CLAS ZILLIACUS