Ett filmfreak blir till

Film är bäst på bio. Bioupplevelsen är sällan lika härlig i egen fåtölj. Nu går folk på bio igen och de stora lösviktskaramelloch popcornpalatsen med många biografsalonger sväller ut. Häromdagen stiger jag in i Finlands första specialutformade Imax-salong på köpcentret Itis. Jag sjunker ner i en enorm divan som påminner mig om en tronstol, med brickbord och mugghållare designad för att ge en skön och ergonomisk sittställning.

Ingen sparkar mig i ryggen, ingen prasslar med godispåsen invid mig och inget huvud skymmer den stora duken. Ljudeffekterna får mig att hoppa högt och skapar känslan av att sitta mitt i filmen Stan & Ollie, berättelsen om hur det sedan gick för våra gamla, härliga, klantiga komiker Helan och Halvan.

Annat än de knarrande träbänkarna på Fennia på 50-talet i barndomsstaden Björneborg där det vid esplanaderna som korsar varandra fanns biografer i alla väderstreck. I den torftiga biosalongen visades matinéföreställningen Pätkis varje söndag. Innan filmföreställningen började gick vi barn till kyrkan med gjutjärnstornet för att fördriva tiden. Så trängdes vi i foajén med förväntansfulla kamrater och några tuffingar med Brylcreem i håret tills vaktmästaren släppte in oss.

Springande lade vi beslag på platserna längst framme vid duken, med en uppenbar risk för nackspärr. Av någon anledning ville vi halvligga i stolarna. Då var vi mitt i filmen liksom. Pojkarna visade sin uppskattning genom att busvissla eller blåsa i biljetterna som var vikta så att de gav ifrån sig ett trumpetljud. Vi skrattade och stampade med fötterna åt Chaplin, Musse Pigg, Kalle Anka och Helan och Halvans upptåg.

Biografen Kinopalatsi snett mitt emot var elegant. De glamourösa affischerna i foajén med Humphrey Bogart och Laren Bacall bjöd in just oss. En kortväxt, livréklädd vakt med skärmmössa, gyllene epåletter och respektingivande örnnäsa rev biljetterna och det kändes festligt att gå in i salongens halvdunkel. På bekväma sammetsstolar sög vi på Pax-pastiller och minuterna kändes oändliga. Äntligen tonades ljuset ner och den sammetsröda ridån gled långsamt och majestätiskt isär. Och vi satt i den mörka filmsalongen och glömde vem vi var, blev Grace Kelly i hollywoodiansk femtiotalsglans eller James Dean i den spirande ungdomskulturen.

Här på barndomens och ungdomstidens biografer vid esplanaderna med de praktfulla lindarna såddes ett filmfrö som skulle skjuta djupa rötter.

Ingen sparkar mig i ryggen, ingen prasslar med godispåsen invid mig och inget huvud skymmer den stora duken.