Jag tror inte på snabba lösningar,
För tjock, för smal, för lång, för kort... Alla har vi våra komplex och nojor. Emma Salokoski Voices har valt kroppspositivism som tema för sin nya musikteaterföreställning, där gruppmedlemmarna själva står för största delen av både texterna och musiken.
att man blir salig och plötsligt bestämmer sig för att älska sin kropp. Men vi har försökt sjunga och prata om ämnet så som vi upplever det, och så har det kommit fram tragiska och komiska grejer, som vi vill dela med publiken.
Skratten haglar och stämningen är intensiv då Emma Salokoski Voices övar. Det är en hel del att tänka på inför premiären av musikteaterföreställningen Body Positive på Musikteater Kapsäkki. Sångstämmorna sitter säkert men allt från läppstiftsfärger till koreografi diskuteras. Kunde vi göra si? Kunde vi göra så?
– Det här gänget bubblar av kreativitet, det är ett rent nöje för mig att sätta ihop det, berättar Emma Salokoski, som håller i trådarna och står för regin.
Emma Salokoski Voices består av ett tjugotal kvinnor som sjungit tillsammans i nästan tio år. Flera av medlemmarna jobbar professionellt med musik men en del har också andra yrken. Denna gång står tolv personer på scenen och har också arbetat fram både texter och musik tillsammans.
– Jag hade funderat kring några låtar och lite improvisation, men plötsligt började folk komma och säga att jag skrev en sång, jag skrev en scen, vad tycker du … Det resulterade i en snöbollseffekt och nu har vi en hel föreställning. Musikaliskt blir det rätt olika stilar: allt från Burt Bacharach till Agit Prop. Också ett par kända poplåtar finns med.
Fick blodad tand
Emma Salokoski har sjungit i kör sedan barnsben, men startskottet för en egen kör blev tv-programmet Kuorosota (Körslaget) 2010, där flera kända artister samlade egna körer, Emma bland dem.
– Egentligen började det faktiskt med Wegeliusinstitutets sommarkurs samma år. Jag blev ombedd att leda en ungdomskör där, vilket var något helt nytt för mig. Och det var så roligt att jag tänkte att jag vill ha en egen kör! När Kuorosota sedan kontaktade mig svarade jag okej, om jag själv får leda kören. De andra artisterna hade ju en skild kördirigent med sig.
Numera har Salokoski också förkovrat sig i körledning så hon har bättre verktyg att hantera gänget, som hade så roligt i tv-programmet att man inte ville sluta sjunga ihop. Vad gäller sceniskt arbete fick de blodad tand efter föreställningen Plastic Bride med Sara Melleri 2014 och ville göra något liknande igen. I den vevan tog Emma kontakt med Marcus Groth.
– Jag har beundrat hans arbete ända sedan 1990-talet. Den gestaltmetod han utvecklat hjälper en att hitta en äkta närvaro på scen, inget fejkande. Samtidigt kommer man över behovet att visa att man kan och duger, vilket ofta leder till ett väldigt spänt och prestationscentrerat uttryck.
Intima avslöjanden
Först i höstas hittade man temat föreställningen kom att handla om, kroppspositivism, och Emma bad koristerna skriva varsin text om deras förhållande till sin kropp. Då man behandlade texterna hade man verkligen nytta av Marcus Groths erfarenhet som terapeut.
– Det var känsliga, personliga saker och intima avslöjanden folk kom med. Kanske hade det inte känts så bekvämt att ta upp dem var som helst.
Så trygg blev omgivningen att folk började komma med låtar och idéer och låta kreativiteten blomma fritt.
– Visst skulle jag önska att man alltid kunde jobba i ett så tryggt kollektiv, men det är inte det lättaste att skapa en arbetsmiljö. Processen med Marcus Groth var väldigt viktig, han satte igång oss och skapade frihetskänslan, känslan av att man kan komma fram med alla sina svagheter.
Vad vill ni säga då?
– Vi har ingen agenda eller predikan, jag är lite allergisk för sådant. Jag tror inte på snabba lösningar, att man blir salig och plötsligt bestämmer sig för att älska sin kropp. Men vi har försökt sjunga och prata om ämnet så som vi upplever det, och så har det kommit fram tragiska och komiska grejer, som vi vill dela med publiken. De kan känna igen sig eller tycka helt olika, fundera, skratta och gråta.
I föreställningen ingår djupt personliga iakttagelser. Men det framgår också att alla inte tände på temat till en början.
– Det är härligt att det finns kvinnor som inte bryr sig också. Själv har jag väl ganska klassiska komplex i relationen till min kropp – man borde alltid banta lite, man är inte riktigt sådan man ska … Jag försöker hitta en mellanväg där jag trivs.
Trånga roller
Emma Salokoski är tacksam över att hon inte behöver vara ung i dagens värld.
– Visst var det tufft redan då vår generation växte upp, men jag kan inte ens inbilla mig hur tufft det är nu. Man får domen direkt på sociala medier, det är skoningslöst. Sociala medier har en viss dehumaniseringsfaktor, folk glömmer att man har att göra med riktiga människor och normal empati är som bortblåst.
Vad gäller att pressas in i trånga roller är det något Emma Salokoski kan relatera till även som artist.
– Folk har alltid haft lite svårt att placera mig som artist. Någon har hört Veden alla och hör mig sedan sjunga finlandssvenska dikter i modern jazztappning med Ilmiliekki. Det har hänt att de går hem mitt i konserten. Det här projektet är oerhört befriande för mig, jag är överlycklig över att få sätta på mig högklackade röda stövlar och anta en helt annan roll.
Föreställningen blandar friskt finska, engelska och svenska. Själv är Salokoski helt tvåspråkig och blandar gärna språken.
– Det är lätt hänt att finlandssvenskar hamnar i sin nisch och finnar i sin. I finska nischer slutar svenskspråkiga lätt prata svenska, medan finnar inte ens vågar försöka. Som finlandssvenskar ska vi inte bli förblindade av vår bubbla och helt tappa perspektivet för vad som finns på finska sidan.
Repetitionerna fortsätter och kommentarerna flyger på både finska och svenska. Plastikkirurgi, cancer, prinsessor, Beyoncé-mått, det finns många ämnen kvar att diskutera.