Halvimproviserad föreställning litar på dramaturgin och lekens regler
Katariina Numminens Rakkaus ja toisto är en del av hennes doktorsavhandling i dramaturgi. Resultatet är en teaterlek som både roar och tråkar ut.
Rakkaus ja toisto Dramaturgi och regi: Katariina Numminen. Rum- och ljusplanering: Salla Salin och Heikki Paasonen. Dräkter: Maria Sirén. På scenen: Joanna Haartti, Joonas Koskinen, Tuomas Rinta-Panttila, Laura Rämä. Föreställning på Teater Takomo 20.3.
Regissören och professorn i dramaturgi Katariina Numminen undersöker i den konstnärliga delen av sin doktorsavhandling bland annat konsten att följa order, upprepningens effekt, modet att beröra, rummet, föremål, drömmar och begär. Hon väver ihop detta med utdrag ur EevaLiisa Manners pjäs Poltettu oranssi. Resultatet är den till stor del improviserade (hur stor del kan vi inte veta) föreställningen Rakkaus ja toisto.
Som teaterpjäs är Rakkaus ja toisto rätt obegriplig. Som konstnärligt experiment, forskningsobjekt och som en hyllning till lek och kreativitet har den desto mer att ge. I publiken sitter man ändå med en förvånad min under merparten av de hundrafem minuterna och undrar vad det egentligen är som pågår – följer vi med en workshop på Teaterhögskolan, eller vad handlar det om? Jag är både road – jag skrattar högt flera gånger åt de tokiga lekarna – och uttråkad.
Skådespelarna ger sig till fullo hän åt leken med öppna, naiva ansikten – de går med på allt, de låter sig styras, de räds inte närhet eller risken att se löjliga ut. Joanna Haartti och Joonas Heikkinen hör till mina absoluta favoriter bland skådespelarna i Helsingfors, och Tuomas Rinta-Panttila och Laura Rämä vinner också de över mig på sin sida. En grupp verkliga proffs.
Maktrelationer synliggörs
Av föreställningens namn ”kärlek och upprepning” är den senare delen uppenbar. Skådespelarna dirigerar varandra muntligt till att anta de mest oväntade positioner runtomkring scenutrymmet, och rörelser upprepas tills de förlorar sin mening; eller får en helt annan betydelse. Här krävs tillit och här syns teaterns maktförhållanden på ett sällsynt direkt sätt. Vanligen är det regissören som ger order, nu är det skådespelarna själva. Den som tar emot, säger inte emot.
Kärleken finns med i skådespelarnas inlevelse och i kärleken till sitt arbete, samt i scenerna ur Manners pjäs, på ett psykologiskt plan. Den finns också i den varma stämningen som råder på scenen, och visst känns den också mellan publik och skådespelare. Alla är vi med i leken, på vårt sätt.
Numminens doktorsavhandling i dramaturgi – för övrigt den andra i Finland – undersöker bland annat förhållandet mellan dramaturgi och lek och frågar hur dramaturgin kan vara synlig. Hur kan vi förstå drama- turgi utanför det traditionella dramats ramar? Vetskapen om Numminens intresseområden gör Rakkaus ja toisto mer begriplig och meningsfull. Dramaturgin är tydlig föreställningen igenom: ramarna för improvisationen är klara och alla spelar enligt samma regler.