Mänskliga rättigheter i EU:s Kinastrategi
EU gör upp en Kinastrategi, 30 år efter den tidigare. Mänskliga rättigheter måste få rum i strategin.
Brexit dominerade ännu en gång ett EU-toppmöte, men mötet som avslutades i går hade också en annan viktig fråga på dagordningen. Den 9 april håller EU och Kina ett toppmöte, och nu diskuterade EU-ledarna sin Kinastrategi.
Att EU behöver uppdatera sin Kinapolitik är uppenbart. Strategin har inte diskuterats sedan juni 1989, efter massakern på Himmelska fridens torg.
Varken EU eller Kina är längre desamma. 1989 hade EU tolv medlemsländer och gick fortfarande under namnet EG, Europeiska gemenskaperna. Sexårsprogrammet som resulterade i frihandeln hade bara hunnit halvvägs.
Kina hade kommit i gång med sitt moderniseringsprogram, men var långt ifrån den ekonomiska och politiska stormakt man är i dag.
I förarbetet med Kinastrategin ser EU nu Kina som en ”systemrival” och en risk.
Begreppet ”systemrival” innebär att Kina uppfattas som en ekonomisk konkurrent, men också som en politisk rival vars samhällsskick utmanar den demokratiska och marknadsliberala modellen.
Under de senaste tio åren har Kinas ekonomiska makt och politiska inflytande ökat kraftigt, vilket visar landets ambition att bli en ledande global aktör, konstaterar EU.
Ett viktigt instrument för Kinas globala ambitioner är det storslagna projektet ”Nya Sidenvägen”, Belt and Road, där handelsvägar till lands och till sjöss knyter ihop Asien, Europa och Afrika. Kina finansierar stora infrastruktursatsningar längs sidenvägen, men finansieringen kan skapa ett politiskt beroende hos mottagarländerna.
Enligt ett utkast till slutdokument för toppmötet i april vill EU ha tydliga tidsgränser för när Kina ska börja tillämpa internationellt överenskomna handelsregler, och ge europeiska företag samma möjligheter att konkurrera på den kinesiska marknaden som Kina har i EU. EU ser en klar risk i att subventionerade och statsägda kinesiska företag kan ta hem stora infrastrukturprojekt i Europa, medan de europeiska företagen stängs ute från Kina.
EU betonar också att unionen måste uppträda enigt gentemot Kina, trots att Kina gärna gör avtal med de enskilda länderna, bland annat inom ramen för sidenvägsprojektet.
Ett konkret exempel sågs för ett par år sedan då EU skulle kritisera Kina i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Men EU kunde inte uppträda enat eftersom Grekland satte sig emot markeringen.
Greklands största hamn i Pireus hade övergått i kinesiska händer, och då det svårt skuldtyngda landet hoppades på fler investeringar från Kina fick försvaret av mänskliga rättigheter komma i andra hand.
En hållbar och trovärdig Kinastrategi kan inte förbigå de mänskliga rättigheterna – ett område där systemrivaliteten är uppenbar.
Kinas behandling av den muslimska minoriteten, bland annat uigurer och kazaker i den nordvästra provinsen Xianjiang är ett flagrant exempel på etnisk förföljelse, människor fängslas i det som Kina kallar utbildningsläger där de ska ”anpassas till ett modernt liv”. Men enligt Amnesty International handlar det om fångläger där misshandel och ren tortyr tillämpas.
Kina håller området stängt för internationella observatörer och journalister, trots vädjanden från bland andra FN, kongressen i USA och EU-länder.
I ett internationellt klimat där de mänskliga rättigheterna trängs tillbaka måste EU försvara sin egen värdegrund.
USA:s isolationistiska politik, där internationella regler och avtal inte respekteras om president Donald Trump anser att de går emot USA:s intressen, har gjort EU:s insats ännu viktigare.
EU:s enighet hotas av att de högerpopulistiska rörelserna vinner terräng i flera medlemsländer. Brexitprocessen har inte visat Storbritannien från dess bästa sida, men när landet lämnar unionen förlorar den traditionellt liberala fronten i EU en stark förkämpe.