Så ser ledarskap ut
Fredag morgon för en vecka sedan kom nyheten som jag först knappt registrerade. 50 skjutna i två moskéer, vit extremist misstänkt. Aj igen. Inte så många döda, alla långt borta. Gick till jobbet, läste om opioidepidemin i USA. Den tar kål på 70 000 årligen, fler än antalet som skjuts ihjäl (39 000) i denna frihetens högborg. Myndigheterna står lika handfallna inför bägge tragedier medan respektive industrier, big pharma och big guns, mått fint. Vad är fyra dussin lik och en galning mot de här megatrenderna, tänkte min inre statistiker förstrött.
Statistikern misstog sig.
Under kaffepausen stöter jag på kollegan från Nya Zeeland. Han är skärrad och sorgsen. Hela dagen har samtalen gått till andra sidan jorden. Någon du kände, en bekants bekant? Nej, svarar han förvånat. Men vi trodde ju aldrig att det kunde ske hos oss. Vi trodde vi var skyddade. Av världshaven, vår litenhet, vår vänlighet.
Nu har Trumps värld, hans vansinne nått oss, konstaterar han. Det är som ett virus. Vår tillit är söndertrasad.
Hemma ligger tonåringar utspridda över soffan. De lyfter en stund blicken från sina telefoner. Mamma hörde du, en 2-åring dog i sin pappas armar? Så hemskt.
Nu är jag också berörd. Detaljerna matas i realtid av globala medier som flugit in. Men jag slås av hur alla som intervjuas från första stund säger just det rätta. Ett otvetydigt fördömande, en stark medkänsla. Jag blir i synnerhet tagen av premiäminister Jacinda Ardern. Med tre enkla ord anslår hon tonen: De är vi.
Ardern är sorgsen och beslutsam. Det är så uppenbart att detta inte handlar om henne, utan om hennes folk. Hennes gracila figur klädd i svart, med sårbart sluttande axlar, både bär den kollektiva förtvivlan och utövar makt.
Mördaren fördöms. Hans namn tänker hon aldrig uttala. De styrkor som lyft och eggat honom, utanför och innanför Nya Zeeland, ska motarbetas.
Självklarheter vi i norr inte hört på länge, sagda på riktigt. Vi har vant oss vid ledare som i bästa fall är pinsamma, i värsta fall tänker på kommande val.
När USA:s ledare frågar vad han kan hjälpa med svarar Nya Zeelands ledare: visa kärlek och sympati för muslimerna. Det vill säga det som Donald Trump varken vill eller kan uttrycka.
Inom en vecka efter massakern i Christchurch föreslås strängare vapenlagar. För ett år sedan misslyckades en reform ämnad att förbjuda det slags modifierade gevär terroristen sköt med. Nu vittnar militärer, poliser och jägare unisont om hur gärna de gör sig av med dylika vapen. Frihet är frihet att inte bli skjuten.
”Så ser ledarskap ut”, twittrar USA:s representanthusledamot Alexandra Ocasio-Cortez. Guardians Suzanne Moore skriver utan minsta ironi om det ljus Ardern utstrålar, hur hon hjälper oss möta mänsklighetens värsta sidor – och bästa.
Ja, denna vår har den vansinnige kejsaren fått en motpol. Hon är kvinna, hon är feminin, hon är orädd, hon handlar. En stark ledare för vår tid. Plötsligt känns det som om det hopp Ardern symboliserar kan bära långt.