Som att stiga in i en steril rymdkoloni
I Ida Koitilas skulpturer pågår ingen kamp mellan syntetiskt och organiskt – här är det en gång levande sedan länge reducerat till en trofé eller amulett.
Konst
Ida Koitila: Extensions.
Galleri Sinne, Stora Robertsgatan 16. Till den 7.4.
I Ida Koitilas soloutställning på galleri Sinne är alla namn på engelska. Det är korta ord och uttryck, ekonomiska och rakt på sak. Breath. Spine. Human mind. Idel välbekanta ord, men underligt uttryckslösa, de anatomiska anknytningarna till trots. Alla namnen tycks konstaterande, som om de vore diagnoser.
Koitilas konstverk ställs ut under namnet Extensions, Förlängningar, och är lika avskalade och kusligt uttömmande som sina engelskspråkiga namn. Utplacerade i det bleka galleriet förvandlar de sin omgivning till ett fiktivt ställe och att komma in på Sinne är nästan som att stiga in i något slags institutionellt rum i någon steril postapokalyptisk rymdkoloni med en biofetisch.
Science fiction, men i samma anda som i Ridley Scotts ursprungliga Alien: hårt, och på allvar.
Inte fullt så homogent
De sex utställda skulpturerna är orörliga och stumma, de glänser på ett kallt sätt. I transparent polyesterharts kapslar Koitila in stora knotor och ben, och mellan runda plexiglasskivor pressar hon mänskligt hår. Det är inte fråga om någon pågående kamp mellan syntetiskt och organiskt – här är det en gång levande sedan länge reducerat till en trofé eller amulett. Att själva benen är konstgjorda och gjutna i gips bidrar bara till den spöklika stämningen.
Vid första anblick verkar Extensions som en synnerligen homogen utställning, men när man rör sig mellan verken visar det sig att Koitilas verk trots enhetligt utförande drar åt många olika håll. Skickligt varvas de mer brutala verken med skulpturer och installationer som tillför nya narrativa möjligheter. Ett rangligt litet stålbord, ett ben som sammanfogats med en snorkel, stora ampulliknande hartskapslar som tack vare metallben ser ut som fyrfota robotdjur.
Beroende på vilket verk man placerar i förgrunden uppenbarar sig olika scener: ett hemligt sjukhus, ett arkeologiskt museum tusen år i framtiden.
Sjukhusassociationer
I en intervju med Svenska Yle nämner Koitila att Extensions delvis har sin utgångspunkt i hennes fars långvariga sjukdom. Sättet på vilket hon tagit sig an ett så pass personligt ämne är intressant – det är modigt, moget och betydligt mer minimalistiskt och hårt än vad man är van med i Finland.
Sjukhusassociationerna till trots är helheten aldrig uppenbar, vilket också är orsaken till att utställningen aldrig fastnar i något specifikt scifi-narrativ. Skulpturerna uttrycker något bortom språket, utan att för den skull heller vara typiska visualiseringar eller tolkningar av ångestfyllda och tunga känslolägen.
Koitila har tagit sig igenom den snårskog av uppenbara motiv och temata som en konstnär i beråd att ta sig an ett tungt ämne möter allra först. Hon har kommit ut på andra sidan med ett eget sätt att processera tankar om och upplevelser av destruktiv sjukdom. Att helheten är så pass avskalad att varje tillstymmelse av självbiografisk bakgrund strukit med har resulterat i en utställning som är stum, men det är den sortens tystnad som får en att vilja lystra.