Joose Keskitalo fann tröst i döden
Det kan vara svårt att gilla Joose Keskitalos musik, men det är betydligt svårare att inte påverkas av den, skriver Alva Strang.
Joose Keskitalo
G Livelab 20.3.
Joose Keskitalo gör inget större nummer av sig då han tyst mumlande ursäktar sig förbi den lilla klungan till kö som formats vid dörren till G Livelab på Lilla Robertsgatan. Den 36-åriga Nyslottbon går med raska och långa men försiktiga steg, huvudet något nedsjunket, bärande en gubbkeps.
Keskitalo släppte i januari sitt nionde studioalbum En lähde surussa (2019) till vars ära han uppträder. Det är sällan nog att bara höra hans musik, den kräver hängivet lyssnande. Keskitalo är en berättare, som med vrickade texter och en något ostämd gitarr målar upp drömmar och syner med döden och byggnader som återkommande metaforer. För den oinvigda framstår han bisarr, kanske till och med motbjudande.
Klubben mörknar och i samma takt tystnar sorlet. Fyra kostymklädda män träder in på scenen framför publikens förväntansfulla blickar. Det korta, landsvägsbruna håret som tidigare täckts av kepsen står ut åt alla håll och mannen som ställt sig längst fram rynkar tydligt på näsan under sina rektangulära glasögon. Med en hes och skorrande röst hälsar han på publiken som vänner och lyfter upp den akustiska gitarren som legat på golvet. Han rättar till sin gråa kavaj och börjar spela. Den första halvleken av konserten ges åt äldre stycken och mellan var och varannan sång böjer han sig fram mot mikrofonen med fåordiga anekdoter och anspråkslösa livsvisdomar och får den annars stillsamma publiken att fnissa till.
Barrskogsjazz och ostämt
Ackompanjemanget av The Mystic Revelations Of Teppo Repo (Otto Eskelinen, Eero Tikkanen och Arwi Lind) som medverkat på hans senaste två album Julius Caesarin Anatomia (2017) och En lähde surussa, bidrar även nu på scen med influenser från finsk folkmusik, progg och barrskogsjazz. Ett utmärkt tillägg av bland annat kontrabas och tvärflöjt introducerar nya valörer till den något ostämda, knäppande gitarren Keskitalo tidigare stött sig på.
– Det är onödigt att stämma, konstaterar han, efter att i ett par minuter ha kämpat med skruvarna.
Jag erkänner att det kan vara svårt att gilla Keskitalos musik, men det är betydligt svårare att inte påverkas av den. Sedan sitt första album har styckena präglats av dödsångest, något som för mig i början gjorde lyssnandet nästan frånstötande. Vad har en man behövt se för att skriva så rått och samtidigt lättsamt om en vacker yngling hängande livlös i elkablar, med ögat rinnande ner längs kinden?
Då jag förberedde mig inför konserten började pusselbitarna ändå falla på plats. För femton år sedan, före första albumet, bröt Keskitalo tillsammans med en grupp vänner sig in i en övergiven mejeribyggnad. Där, i ett mörkt dammigt rum, hittade de ett långsamt ruttnande lik. Därav albumet Luoja Auta (2004), där han stycke för stycke behandlade sitt trauma. “Luoja auta, minä kuolen” (Gud hjälpe, jag dör) sjunger han och den unga Keskitalos dödsskräck kommer kusligt nära lyssnaren.
Borttappad begravningsorkester
Även i dag är döden närvarande, men skräcken och ångesten tycks delvis ha runnit av honom. Efter en kort paus närmar vi oss kvällens höjdpunkt, materialet från det nya albumet. Även om En lähde surussa tematiskt delvis följer hans tidigare verk, verkar Keskitalo till slut ha försonats med tanken på sin egen död och är, som titeln avslöjar, redo att möta den med fröjd i stället för sorg. Albumet inleds med Vanhan miehen pojat, en talad berättelse ackompanjerad av något som beskrivits som en ”neworleansk begravningsorkester borttappad i Östkarelens skogar”.
Keskitalo sjunger om synder, hemligheter, undergång, kärlek, himmel och helvete. Han ber om nåd och framför allt ber han en ge efter. Genom drömlika berättelser lyckas han studera skärningspunkterna mellan det andliga och sekulära. Även om hans egna religiösa övertygelse färgar texten, är tro inte nödvändigt för lyssnarens formande av en egen tolkning. Däremot är den kanske mest fascinerande aspekten av hans musik precis dess ambivalens.