En av Granbackas drivkrafter är faktumet att Sigrid Schauman i allmänhet placeras efter Ellen Thesleff i rang. Mellan raderna förstår vi att hon har en stark åsikt i frågan.
Camilla Granbackas biografi över Sigrid Schauman är en grundbok som kommande forskning kan utgå ifrån. Men lite friare tyglar kunde den kunniga författaren ha gett sig själv, tycker HBL:s recensent.
Sebastian Johans recenserar Camilla Granbackas biografi över Sigrid Schauman,
BIOGRAFI Camilla Granbacka Sigrid Schauman – Med Palett och penna
Svenska folkskolans vänner 2018
Det är onekligen lite underligt att det inte har funnits någon egentlig biografi över konstnären Sigrid Schauman (1877–1979) förrän nu. Det finns så mycket som talar för att någon hugad levnadstecknare skulle ha satt tänderna i hennes liv för länge sen.
Att hon var syster till Eugen Schauman som mördade generalguvernör Bobrikov och att hennes långa liv fram till ålderdomens intensiva Kekkonen-hat så tätt följer framväxten av det moderna Finland är en orsak.
Att hennes namn allt som oftast omnämns tillsammans med banbrytande modernister som Helene Schjerfbeck och Ellen Thesleff är en annan.
Att hon under mer än tre decennier som konstkritiker i tidningar som Svenska pressen och Hufvudstadsbladet hörde till dem som satte ord på den internationella, moderna konstens väg till Finland är en tredje.
För att säga det kort: Camilla Granbacka är med Sigrid Schauman – Med palett och penna ute i ett angeläget ärende.
Ingen uppmuntrande fader
Camilla Granbacka har skrivit en klassisk biografi som baserat på ett digert material av intervjuer och arkivläsning lotsar oss genom en kronologisk genomgång av Sigrid Schaumans liv.
Det blir en omsorgsfull och fint genomarbetad vandring genom mer än ett sekel fyllt av dramatiska händelser, privata vedermödor och konstnärliga intryck.
Sigrid Schauman föddes i Ukraina som ett av sex barn till Elin och Waldemar Schauman. Som en följd av faderns yrke som officer i tsarens armé flyttade familjen ofta. Barndomens mest formativa år tillbringades i Polen, där också modern gick bort då Sigrid Schauman inte var mer än sju år gammal.
I landskapet kring polska Radom hittar Granbacka det mustiga och nostalgiskt skimrande landskap av färg som Sigrid Schauman skulle ägna sju decennier som konstnär åt att försöka närma sig.
Färden går till Sankt Petersburg och så småningom Helsingfors, med återkommande besök hos mormodern i Borgå som en trygg och lycklig punkt i en tillvaro som vid sidan av förlusten av modern präglades av faderns inte särskilt uppmuntrande blick.
Konsten väljer Sigrid Schauman utan familjens stöd. De är visserligen adliga, men beroende av arbete för sin utkomst. Kanske är det också därför hon verkar tveka. Börjar på Finska Konstföreningens ritskola, hoppar av, söker sig i jakt på ett eget uttryck till Önningebykolonin på Åland och hamnar efter ett misslyckat försök att bli sjuksköterska på Sophiahemmet i Stockholm så småningom i Köpenhamn för ytterligare konststudier. Och mitt i all ungdomlig tvekan kommer den beundrade storebroderns attentat och påföljande självmord som ett eko av barndomens trauma.
Redan från unga år förefaller Schauman ha varit öppen för nya strömningar inom konsten, och de avgörande impulserna för det egna konstnärskapet spårar Granbacka till en vistelse tillsammans med systrarna Thesleff i Toscana på 1910-talet. Där hittar hon de färger och det ljus som långt senare ska hitta sin mest förädlade form.
Sigrid Schauman är en ovanlig konstnär såtillvida att hon utvecklades väldigt länge och i 70-årsåldern tog ett jättekliv och hittade sitt främsta uttryck. Schaumans sena produktion är en behärskad explosion av ljusa färger som med en rätt suverän skicklighet reducerar sina motiv som man kokar ner en hygglig rödvinssås tills det bara återstår en essentiell förnimmelse.
Att det konstnärliga genombrottet kom så sent beror förstås på att livet kom emellan. Sigrid Schauman blev i 30-årsåldern ensamförsörjande mor och blev tvungen att hänge sig åt konstkritiken för brödfödan. Det egna måleriet kom under väldigt många år i andra hand, även om hon hela tiden var aktiv och deltog i många samlingsutställningar.
En grundbok
Camilla Granbacka går sakligt igenom Sigrid Schaumans långa liv och hänger sig mycket sällan åt spekulationer. Det är uppenbart varför – hon vill skriva en grundbok, den plattform som fortsatt forskning ska utgå ifrån. Det har hon också gjort.
Men ibland skulle jag önska att hon delgav läsaren fler av de eventuella förklaringar jag är säker på att hon bär med sig. Varför konverterar exempelvis biskopsbarnbarnet Schauman till katolicismen på 30-talet? Eller: Hur kommer det sig att ett så öppet sinne stod för en så illvillig och nästan anti-intellektuell ståndpunkt i den nationella språkstriden?
Det blir lite samma sak med beskrivningarna av Sigrid Schaumans konst. Granbacka redogör visserligen relativt ingående för den reception som mötte måleriet ifråga. Men vetskapen om att författaren är en utmärkt kritiker gör att man gärna hade sett mer av hennes egna tolkningar.
En av Granbackas drivkrafter är faktumet att Sigrid Schauman i allmänhet placeras efter Ellen Thesleff i rang. Mellan raderna förstår vi att hon har en stark åsikt i frågan. Också här hade jag gärna sett att Granbacka släppt fram mer av sig själv.
Men det ovanstående får räknas som anmärkningar i marginalen. Granbacka gör vad hon föresatt sig och tillhandahåller den grundbok som saknats.
Och dessutom, vilket kanske är än viktigare när det handlar om en konstnärsbiografi: jag är avgjort en bättre betraktare av Sigrid Schaumans konst när jag lägger ifrån mig Med palett och penna.
Utställningen Sigrid Schauman – Konst som gestaltad känsla visas på Villa Gyllenberg fram till den 4 augusti.