Nyanserad dubbeluppsättning om depression och självmord
Brittiske Duncan Macmillans pjäs görs i två uppsättningar på Nationalteatern. Ilja Peltonen och Mari Lehtonen turas om i rollen som barnet som försöker hålla sin mor vid liv.
Kaikki hienot jutut (Every brilliant thing, Allt som är underbart)
Manus: Duncan Macmillan i samarbete med Jonny Donahue. Översättning, dramatisering, regi och på scenen: Ilja Peltonen och Mari Lehtonen. Premiär på Nationalteaterns Willensauna-scen 20.3. Ett barn gör en lista över saker som gör livet värt att leva. Hen skriver lapparna lika mycket för sig själv som för sin självmordsbenägna mamma. Men vad gör ”glass”, ”att sjunga fast man inte kan” eller faktumet att ”Beyoncé är släkt med Gustav Mahler” för skillnad?
För tre år sen spelades Duncan Macmillans monolog som delvis också är improvisation Allt som är underbart (Every brilliant thing) på Svenska Teatern med Dennis Nylund. Pjäsen sattes i vintras upp på Stadsteaterns lilla scen och nu har Kaikki hienot jutut dubbelpremiär med två parallella uppsättningar på Nationalteaterns Willensaunascen.
På Willensauna, som byggts om så att scen och salong är ännu mindre än de brukar vara, spelas nu Kaikki hienot jutut i två uppsättningar: turvis med Ilja Peltonen och Mari Lehtonen på scen, i egen regi.
Barnet gör listan genom hela livet, den blir som en röd tråd, ett tema med variationer. En livlina.
I början lägger barnet lappar här och där i hemmet. Innehållet är lite naivt med en sjuårings perspektiv. Och hen inser att mamman läst lapparna eftersom stavfelen är korrigerade. Småningom nyanseras innehållet och förflyttas till immateriella upplevelser, slutligen till musik och relationer.
Kön påverkar tolkning
Man har vant sig vid tanken att det
är en ung man som för ordet. Dubbelpremiären med Ilja Peltonen och Mari Lehtonen visade att det inte behöver vara så. Peltonen spelade en son, Lehtonen en dotter. De två uppläggen visar på skillnader och likheter. Peltonen har – i likhet med Nylund på Svenska Teatern och Martti Suosalo på Stadsteatern ett lite längre avstånd till sin mamma.
Publiken får både se och själva föreställa pappa, veterinär, maka/make, kurator, föreläsare, men mamman är närvarande enbart i sin frånvaro. I dotterns (Lehtonens) känsliga minspel och sätt att forma sina repliker finns än högre grad av angelägenhet. En dotter är också obönhörligen bestämd att följa sin mamma på ett annat sätt än en son – trots att han naturligtvis också behöver henne. De manliga huvudrollsinnehavarna rör sig i riktning från sin mamma, medan dotterns liv löper parallellt?
Båda uppsättningarna är inbjudande och generösa. Peltonen och Lehtonen lotsar oss taktfullt men bestämt genom sina livsresor. Det finns en inbyggd risk i att sätta upp pjäser på temat självmord. Hur undgår man att bli spektakulär eller ytlig? Såväl Peltonen som Lehtonen klarar av att vara berörande och respektfulla, att hålla dramaturgin på en viss distans.
Peltonen/Lehtonen refererar till statistik: Sedan 1990-talet har antalet självmord sjunkit i Finland. Bland pojkar och män har det halverats, medan det ökat bland flickor och unga kvinnor. Den här repliken gör också att man ser dottern i ett annat ljus än sonen.
Den viktigaste repliken uttalas lite efter halva enaktaren: Gör det inte.
Se båda!
Rekommenderar varmt att man ser båda förställningarna, de tillför varandra mycket. Dels för att huvudrollsinnehavarna är så olika, men det är också intressant att se hur improvisationen utfaller. När ”föreläsaren” motiverar varför hen ville att studenterna skulle läsa Goethes Den unge Werthers lidanden trots att brevromanen på sin tid utlöste en självmordsvåg blev svaren helt olika.