Flockens styrka prövas
Som Sovjetunionen slits arbetsmarknadsparterna sakta i kanterna och förfaller.
Om man lyssnar på arbetsmarknadernas gräl- och strejknyheter blir man lätt modfälld. Arbetarrörelsen går fram i Leonid Brezjnevs anda som en ångvält och Södra kajen glömmer inte heller Juri Andropovs arv.
Som Sovjetunionen slits arbetsmarknadsparterna sakta i kanterna och förfaller. Fackförbundens medlemsantal har visat en nedåtgående trend inom nästan alla yrkesområden. Särskilt de unga generationerna verkar i statistikens ljus undvika facken. Också när de söker trygghet söker de sig allt oftare till självständiga arbetslöshetskassor. Facken och fanorna tänder inte som förut.
Om utvecklingen fortsätter är vi snart i flera branscher i en situation där kollektivavtalens allmängiltighet upphör. Det är många som inte längre är facktrogna. Det krävs ännu två, fem eller tio år innan den finländska arbetsmarknadens fält kan se ut på ett helt nytt sätt. Något pinsam ser ju utvecklingen de facto ut då flera fackförbunds kärnuppgifter verkar bestå av att närmast bada bastu med förtroendevalda och stugretreater i stockvillor för nyckelpersoner i kombination med häftiga medlemsförmåner på kolgrillar och badsemestrar.
Man bör vara rättvis. Vi känner ju till all lycka exempel på fack där förståelsen för marknaden, arbetslivet och världens gång är stark och där det finns ett genuint intresse att avtala å sina medlemmars vägnar också i en värld i förändring.
Den finländska arbetarrörelsen har hittills varit tämligen klumpig då den utsatts för kritik. Svaret har ofta varit en smaklös PR-kampanj som har varit till mer skada än nytta för fackets rykte.
Intrycket förbättras inte av aktivt orsakad skada mot den finländska ekonomin eller hot om sådan. Om den breda massan ännu för tjugo år sedan orkade ha förståelse för Bil- och transportbranschens arbetarförbund AKT:s strejker och arbetsinställningar har de förståendes flock tunnats ut och försvagats. I själva verket når inte den breda massan dem längre.
Då demonstrationerna i röda banderollernas toner, delegationer med affärsgåvoslipsar och gruppandans styrkekvällar i sjabbiga bastulokaler förlorat sin kraft har arbetarrörelsen två vägar framåt. Så här ser jag som professionell inom marknadsföring det hela:
Elitklubben: Man måste förtjäna sin delaktighet för alla kan inte ha tillträde. Medlemskapet kräver ett allvarligt test och alla har inte vad som krävs för att anpassa sig till koden. Inflyttare blir utanför eller i bästa fall på sidan eftersom allt erbjuds på endast finska eller svenska. Det engelska utbudet är närmast en länk till den vitryska vänföreningens presentation. Styrkan kan ligga i pigga seniormedlemmar som spenderar pensionsdagar på torgevenemang för den gemensamma sakens och kanelbullens skull.
De professionellas gemenskap: Den helt motsatta vinkeln kan dock erbjuda en möjlighet till riktig påverkan på arbetsplatsnivå. Även om den suspekta kapitalistrepresentanten till chef är motpart i alla arbetskollektiv kan fackrepresentanterna fungera som vardagens experter och utvecklare av lösningar. Då frontlinjen engageras förvandlas många attityder raskt från bitter till sporrande, det här fattar även chefen.
Till slut är det frågan om vem som tar initiativ: vi eller de? Arbetsgivarna och arbetstagarna måste till slut komma ut ur sina skåp, konfrontera det naturliga dagsljuset och göra något innan någon annan i stället ändrar på kunnandets och görandets spel. Under de följande åren kommer vi säkert att uppleva den finländska arbetsmarknadsbranschens alla tiders största testkörning.