Melnikov tog avsked med mästerlig Sjostakovitj-tolkning
Tapiola Sinfoniettas konstnärliga partner Alexander Melnikov tog avsked med en läckerbit, ett komplett framförande av landsmannen Sjostakovitjs 24 preludier och fugor.
KLASSISKT
Alexander Melnikov, piano, i Riddarhuset 24.3. Dmitrij Sjostakovitj: 24 preludier och fugor op. 87.
Alexander Melnikov hade för fredagens Hagalundkonsert med Tapiola Sinfonietta sammanställt ett högintressant program med Mahler och Mahlerbeundraren Sjostakovitj – bland annat den senares alltför sällan spelade andra pianokonsert samt de sju Blok-romanserna – och i söndags var det dags för en verklig läckerbit; Sjostakovitjs magnum opus, 24 preludier och fugor, i sin helhet.
Stycket är en hommage till Bachs Das wohltemperierte Klavier och hör till det förra seklets centrala pianoverk, men durationen – i genomsnitt två och en halv timme – och själva konceptet är, även om den tekniska nivån i sig inte är oöverkomlig, av den magnituden att förvånansvärt få vågar sig på att framföra helheten och relativt få toppianister har spelat in den på skiva.
Man kan utan överdrift säga att Tatjana Nikolajeva, som Sjostakovitj skrev verket för 1950–51, gjorde det till sin speciella domän och hennes tre kompletta inspelningar har i kraften av sin unika tolkningsmässiga insikt och auktoritet blivit ett rättesnöre för allt som därefter kommit.
Även Melnikov har lärt av Nikolajeva, men bugade sig inte i onödan utan presenterade en syn på musiken, som i mångt och mycket skiljde sig från förebildens. Inte blott i duration – han var med sina ca 2.15 en halv timme snabbare än Nikolajeva – utan även i själva sättet att förhålla sig till materialet. Avgjort fräscht och en nyttig påminnelse om vilka rikt divergerande möjligheter notbilden erbjuder.
Bred dynamisk skala
Sjostakovitjs stora bedrift är den sofistikerade variation han förlänar inte minst preludierna, men även i hög grad fugorna.
Purryskt sinistra kyrkogårdsstämningar växlar med kristallklart utmejslade barockpastischer, typiskt sjostakovitjskt sarkastiska tongångar kontrasteras mot kontrapunkt av det mer tidlösa slaget, introvert meditation mot extrovert virtuositet.
Nikolajeva väljer att betona den objektivt allmängiltiga aspekten på musiken, medan Melnikovs expressiva tolkningar inte sällan kryper under huden på den intet ont anande lyssnaren.
Melnikovs dynamiska skala är därtill bredare och hans ömsom subtila pianissimon, ömsom dundrande fortissimon höll en på spänn från första tonen till den sista.
Visst var det ett klokt beslut av Riddarhusets musikansvariga att satsa på Finlands första exemplar av Bösendorfers flotta nya 280 Vienna Concert-flygel och visst var det en sann njutning att höra Melnikov locka fram hela den uttrycksmässiga skala instrumentet är kapabelt till.
Om någon trodde att Bösendorfer är Steinways snälla lillasyskon, som lämpar sig för företrädesvis intima sammanhang, kom de idéerna snabbt på skam.
Traditionen förpliktigar, självfallet, men den klangliga paletten är i dagens läge häpnadsväckande mångfasetterad och speciellt imponerande var det robusta, djupt uttrycksfulla lägre registret.
Alexander Melnikov avrundade i och med veckoslutets konserter sitt partnerskapsengagemang med Tapiola Sinfonietta och hans värdefullaste arv är förmågan att på ett naturligt sätt tänka orkester- och kammarmusik samt lied inom en och samma konsertram. En innovativ programmakare och en av samtidens viktiga klaverpoeter, som vi förhoppningsvis får höra mycket av även framdeles.
Melnikovs värdefullaste arv är förmågan att på ett naturligt sätt tänka orkesteroch kammarmusik samt lied inom en och samma konsertram.