För viktigt för att glömmas bort
Debatten om vården berör inte bara barn, sjuka och äldre i behov av vård. Den berör också de tusentals anställda inom social- och hälsovården som gör allt de kan och mer därtill.
En vandring bland valstugorna en lördag ett par veckor före riksdagsvalet visar att vården av de äldre är temat framför alla andra. Det spelar ingen roll vilket partis valstuga man stannar vid, temat är detsamma. Ett skäl är säkerligen också att de som kommer för att få sig en kopp kaffe eller en varm korv främst är pensionärer, även en lördag.
Stängningen av en del äldreboenden och vanvård av äldre på en del andra har dominerat i rubrikerna de senaste månaderna. Typiskt så här inför ett riksdagsval, säger cynikerna, samma frågor diskuteras med fyra års mellanrum. En del av det vi fått läsa och se har också tagit upp vårdarnas ibland mer eller mindre omöjliga situation. De ska inte bara vara vårdare, de ska också städa, tvätta, koka mat och diska.
Visst finns det också solskenshistorier från vårdhem där det finns tillräckligt med personal och där de äldre har det bra. De historierna har tyvärr varit betydligt färre än skräckexemplen.
Och mitt i debatten, men sällan högljudda, står vårdarna. Sjuksköterskor, hälsovårdare, närvårdare och många andra. De som får ta den omedelbara responsen särskilt när någonting inte fungerar.
I den kommunala undersökningen Kommun 10 deltar bland annat Helsingfors, Esbo och Vanda. Undersökningen kartlägger hur de kommunalt anställda upplever sin arbetsmiljö och hur de upplever kommunen som arbetsgivare. Med finns också statistik på till exempel sjukfrånvaro och på belastning i arbetet. Resultaten redovisas sektorvis.
Resultaten från social- och hälsovårdssektorn är ingen trevlig läsning. På påståendet ”Arbetsmängden har ökat så att den överstiger toleransgränsen” svarar långt över hälften av de tillfrågade ja, mycket. Drygt 56 procent i fjol är mer än tio procentenheter mer än svaret på samma fråga två år tidigare.
I kommunerna i huvudstadsregionen är siffran inte riktigt lika hög som medeltalet, men även här är ökningen märkbar. Också stressen i arbetet har ökat.
En fråga som var ny i fjolårets undersökning var frågan om den etiska belastningen. Vårdarna fick frågan om de ofta råkar i etiskt krävande situationer. Över hälften av de tillfrågade svarade ja på den frågan. Många svarade dessutom att de måste agera i strid med regler och normer och i strid med sina egna värderingar. Lägg till detta att de som säger sig uppleva våld eller hot då de utför sitt arbete också är fler än hälften av dem som svarat på frågorna i undersökningen.
Det är alltså ingen rosig bild av vårdarnas vardag kartläggningen målar upp. Vardagen är kämpig, inte bara i vården av äldre utan också i vardagen på sjukhus och vårdcentraler. Resurserna är små och arbetstakten hög. Och ingenting blir bättre av att reformer och utvecklingsförslag har legat på is i många kommuner i väntan på social- och hälsovårdsreformen, den omtalade och bespottade sote.
Men utveckling och reformer behövs. Politik och juridik är viktiga, men viktigt är också att de som utför det praktiska arbetet får sin röst hörd. Det är de som vet hur lång tid som behövs för ett möte med en patient och de som vet vilka råd och vilken hjälp man kan ge per telefon. Och hur länge det kan ta. Det är de som gör det praktiska arbetet, det många beslutsfattare bara talar om på ett teoretiskt plan.
En from förhoppning är ändå att vi inte ska behöva diskutera de här samma frågorna inför riksdagsvalet 2023. Det är ohållbart att låta dem falla i glömska mellan valen och ta upp dem igen när det blir dags för kaffe med väljarna.
”Visst finns det också solskenshistorier från vårdhem där det finns tillräckligt med personal och där de äldre har det bra. De historierna har tyvärr varit betydligt färre än skräckexemplen.”
KATARINA KOIVISTO