”Den gråa massan” hörs
I en tid och värld där man fortfarande kan bli (positivt) överraskad över att en kortdokumentär om menstruation får vinna en Oscarsstatyett, känns Anita Wikmans 70-talshälsning oerhört fräsch. En påminnelse om vad som fanns och skrevs redan då, skriver recensenten när hon läser nyutgåvan av diktsamlingarna Därför och Väntrum.
Anita Wikmans författarskap sträcker sig över diktsamlingar, noveller och romaner, och diktsamlingen Väntrum som utkom 1979 prisbelönades av Svenska litteratursällskapet 1980.
I fjol mottog Wikman även svenska dagen-priset i Österbotten för sin skrivargärning; sammanlagt sexton böcker under åren. I prismotiveringen beskrevs hennes poesi som ständigt aktuell, och det är också vad som slår en när man läser hennes samlingar Därför (1977) och Väntrum (1979) i förlaget Marginals reviderade nyutgåva. Diktsamlingarna kom till som ett led i den aktiva 1970-talsfeminismen, och många teman är aktuella ännu i dag.
Båda diktsamlingarna är indelade i tre helheter som ibland bildar sammanhängande berättelser och ibland består av fragmentariska ögonblicksbilder. Här finns uppvaknande inför världens orättvisor, samhörighet med de generationer av kvinnor som funnits före en själv och tankar kring klass och region. Wikman ger en röst åt de som behöver höras, vårdpersonal, lågavlönade, ”den gråa massan”.
Den titellösa första delen av Väntrum framstår som en av de mest berörande. I en tid och värld där man fortfarande kan bli (positivt) överraskad över att en kortdokumentär om menstruation får vinna en Oscarsstatyett, känns Wikmans 70-talshälsning oerhört fräsch. En påminnelse om vad som fanns och skrevs redan då. De ”djupröda rosorna” blommar ut över lakanet, det värker i magen, värkmedicinen är långt borta, men läsaren är nära. I väntrummet existerar kvinnans kropp och gynekologiska besvär känns vid. Kroppsligheten, och inte bara de unga kvinnornas, är självklar och äkta: ”Världen utanför fortsätter och snygga reklambilder / av kvinnor säljer tvålar bilar och frysskåp, medan vi / en del av verklighetens kvinnor, sträcker på våra / åderbrocksben, stöder våra såriga bukar och ler / i hemligt samförstånd medan vi hjälper varandra.”
Samhällskritiken är ständigt närvarande. Vårdpersonalen, kvinnorna, skyndar underbetalda och överlastade med jobb mellan sängarna, och det obetalda arbetet fortsätter när de kommer hem. Klasstillhörigheten kommer med begränsningar och ”produktionen får ju aldrig avstanna”, det är klart att man blir trött. Som läsare berörs man särskilt av dikterna som berättas i första person. Samhällskritiken levereras direkt, utan mellanhänder.
Wikmans språk är rakt och enkelt, och väjer inte för den krassa verkligheten. Dikterna är lättillgängliga, men utforskar också sina möjligheter. Ett välkänt evangelium skymtar förbi, förklätt, här handlandes om flyttningsrörelsen västerut: ”och de började draga åstad / för att jämte många hundra / andra finländare / låta skattskriva sig / i konungariket Sverige.”
I Därför och Väntrum ryms allt ifrån hela berättelser, personporträtt, snabba intryck, reflektioner, minkskinn, kvinnokroppen och nedmontering av service på landsbygden. Spektret är brett, men som sagt känns mycket fortfarande aktuellt. Tyvärr, får man väl säga. Det är frustrerande att någon så träffande kunde sätta ord på till exempel vårdpersonalens utmaningar redan för fyrtio år sedan, men att samma problem kvarstår i dag.
Marginals nyutgåva känns skrämmande rätt i tiden. Den yngre generationen kan med fördel upptäcka vad man kunde skriva i Svenskfinland redan på 1970-talet.