Nato skälver av sig självt

Mycket har hänt på 70 år, men nu blickar ett jubilerande Nato oroligt mot framtiden på grund av sprickor i de egna leden.

Det Nordatlantiska fördraget undertecknades den 4 april 1949. Det utgör starten på Atlantpakten Nato som sålunda fyller 70 år i morgon. Det är en aktningsvärd ålder för en försvarsallians. Enligt Brookings Institution i USA har medellivslängden för militära allianser under de senaste 500 åren varit 15 år.

Men alliansens uppgifter har varierat genom åren och anpassats till det säkerhetspolitiska läget i världen. Under kalla kriget var Nato den västliga motkraften till Warszawapakten. Efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall blev det en avspänningstid och Nato utvecklades mot en krishanteringsoch i viss mån fredsframtvingande organisation.

Från början var medlemsstaterna tolv men efter hand växte Nato kraftigt, inte minst då tidigare Warszawapaktsländer anslöt sig.

70-åringar brukar ofta blicka tillbaka på sitt liv och på framgångar och milstolpar genom åren. Då Nato fyller 70 år kretsar det mesta kring hur jubilaren egentligen mår och hur framtiden kommer att bli. En enda person har på ett par år allvarligt rubbat en pigg och kry organisation i grunden.

Många frågar sig nu hur mycket USA:s president Donald Trump ännu hinner skaka om 70-åringen innan han lämnar sin post om knappt två eller sex år. Samtidigt oroar sig många för om den väg Trump lett in USA:s relation till Europa på är den väg som också hans efterträdare kommer att följa. Är USA:s kursändring bara tillfällig eller mer bestående?

De försämrade relationerna mellan USA och de europeiska Natostaterna har lett till att försvarssamarbetet inom EU har lyfts upp till en helt ny nivå.

Trump har gett flera signaler som fått USA:s allierade i Europa att känna oro över amerikanernas beredskap att vid behov delta i ett kollektivt försvar av Europa. Han har även kommit med hårda krav på att alla Natoländer borde leva upp till målsättningen att satsa två procent av bnp på försvaret.

Det har också tidigare amerikanska presidenter gjort, men Trumps raka sätt att föra fram det på har upplevts obekvämt i många länder. De facto uppnådde utöver USA bara sex av Natos 29 medlemsländer målet i fjol, vilket fortsätter att reta Trump.

USA har under Trump beslutat bryta INF-avtalet om medeldistansmissiler med Ryssland, visserligen efter ryska brott mot avtalet. Trump har också ensidigt sagt upp det multinationella avtalet om Irans kärnteknologi. De här besluten väcker missnöje och oro i Europa för bland annat en ny upprustningsspiral.

Det har rapporterats om att Trump till och med skulle vara redo att lämna Nato, men att kongressen starkt är emot ett sådant radikalt beslut.

De försämrade transatlantiska relationerna har givetvis noterats också på annat håll. Utvecklingen passar Ryssland bra och Kina gör stora ekonomiska ansträngningar för att få större inflytande i Europa.

Tidigare amerikanska presidenter har upplevt att USA har nytta av ett stabilt Europa och att det är värt att betala för i form av amerikanska insatser för Nato i Europa. Det är något som Trump inte nödvändigtvis håller med om.

Natos styrka ligger i engagemanget för det gemensamma – en för alla och alla för en. Ju mindre USA:s engagemang för Europa är, desto svagare är Nato som avskräckningsfaktor för eventuella fiender utanför Europa.

Tre nordiska länder, Danmark, Norge och Island, har varit med i Nato från början.

Finland och Sverige har de senaste åren knutits allt närmare Nato och är i dag i praktiken så nära som möjligt, utan att vara medlemmar. Samarbete förekommer på alla plan och de båda länderna deltar flitigt i manövrar där Nato är med.

Men att ta det avgörande steget in i Nato har hittills känts för dramatiskt både för Finland och för Sverige. Natos dagsläge gör säkert också att inga kursändringar är att vänta åtminstone förrän läget klarnar.

Ett starkt och enigt Nato är i alla fall också i Finlands intresse, även som ickemedlem. Speciellt då världen som helhet blir allt osäkrare.