Tystnad dödar
Jag läste Rebecka Åhlunds Jag som var så rolig att dricka vin med, och tänkte att det verkar inte alls roligt. Jag såg Josefin Nilsson, leva, dö och begravas i en dokumentär som fick tårarna att rinna. Och jag tänker att de hänger ihop, med mig och med varandra.
Någon vecka efter att min fru Leena dött kom två av mina äldsta fastrar på besök. De satt bredvid varandra i köket. Gamla, glada och samlade. Trettio år äldre, båda med partner som dött. Redan när de kom in genom dörren kände jag att nu hänger vi hop här, kära fastrar, för vi har något gemensamt. Det kändes himla bra.
Samma sak händer när vi under vintern åker på hopptävlingar till Nurmo. Parkeringsgubben pekar oss mot en plats bredvid bekanta. Vi har träffat mamman och dottern ofta i hästsammanhang under åren. Hennes man dog för några år sedan. Vi har trivts bra bredvid varandra redan tidigare. Nu känns det ännu bättre. Varmare, bekvämare, tryggare. Inte för att vi säger så mycket eller har särskilt mycket med varandra att göra. Men för att det känns rätt med någon som vet, och som vet att man också vet.
Rebecka Åhlunds bok handlar om hennes alkoholism och hur vi lever med spriten. Glittrigt, i motljus, som ett gemensamt överenskommet löfte om exklusiv och berättigad ledighet. Som det snart ser ut i sommarflödet på sociala medier också för mig. Terrassdrinkar, strandbubbel och bastuöl som etablerade lyckoindex för den berättande generationen. Det är ju helt tokigt. Och vad skulle Rebecka säga om hur vi gör på jobbet, när vi firar? Vi sjunger tillsammans. Det är fint. Men textraderna är ofta öppna hyllningar till råsupande, och efter varje sång dricker vi. Det ligger en paradox och skvalpar i snapsglasets botten.
Men att sprit inte är bra och att det dricks för mycket överallt, det visste vi redan innan. Det nya jag lär mig av Rebecka Åhlund är vilken betydelse Anonyma Alkoholister har för henne. Inte som något slags trolleritrick med tolv steg, utan som ett ställe där hon möter människor som hon delar en erfarenhet med. När hon kliver in på mötena är det inte för att få bot, utan för att vara tillsammans. För att kunna säga och höra ”jag också”.
Josefin Nilsson verkade inte ha haft någon som sade ”jag också” efter att hon talat. Efter att hon blivit misshandlad och sagt som det var verkar det ha blivit tyst. Tvekan dödar, säger man i pilotutbildning. Tystnad dödar, är vad jag hör och ser i dokumentären om Josefin Nilssons liv och död.
Min sorg är utan skam. Jag har inga blåmärken att dölja, inga flaskor att gömma, inga blickar jag behöver vika undan för. ”Jag också” är överallt för mig. Det kan vara ett samtal med två fastrar i köket, en halvtimme på en chatt eller två hästsläp bredvid varandra. Den delade erfarenheten behöver inte stora åthävor, och när jag är säker på att sorgen kan få det rum den behöver klarar den sig oftast med rätt lite. Alla mina samtal och allt jag gör behöver inte handla om just mig och hur jag har det.
Så borde Josefin Nilsson ha fått ha det. Så borde alla få ha det. Vi behöver berättelserna också om det till synes skamliga och självförvållade. Men vi behöver också ha modet att säga ”jag också” när vi lyssnat. Så högt att den som berättat hör.
”Vi behöver berättelserna också om det till synes skamliga och självförvållade.”