Arvet efter Andersén lever
Den slanka körklangen, de stämningsladdade orgelimprovisationerna, de sångbara psalmerna. Det finns många orsaker att minnas Harald Andersén. Kammarkörstävlingen som har ordnats i hans namn sedan 2003 ligger däremot på hyllan tillsvidare.
Den mångsidige musikerprofilen Harald Andersén firas på söndag. Bland dem som vårdar minnet finns kyrkomusikern Dag-Ulrik Almqvist samt barnen Henrik och Rita Andersén.
I april har hundra år förflutit sedan Harald Andersén föddes. Som kördirigent, kantor, lärare och mångsidig musikerprofil kom han att påverka både sin samtid och kommande musikergenerationer. I körsammanhang slog han in på helt nya banor med ett slankt klangideal, omsorgsfullt intonationsarbete och instrumental precision i textbehandlingen. Han grundade flera betydande körer och beställde flitigt nya verk av samtida tonsättare, samtidigt som han plockade fram äldre pärlor främst från barockperioden.
För yngre generationer skulle hans namn vara betydligt mindre känt utan den internationella Harald Andersén-kammarkörstävlingen, som arrangerades för första gången 2003. Efter fem tävlingar ser det dessvärre ut som om tävlingen gått i graven. Enligt Sibelius-Akademin hör inte tävlingsarrangemang till grunduppgifterna och på sponsorsidan har det varit stormigt.
– Själva initiativet till tävlingen kom från Risto Kauste, vd för Eläke-Fennia, berättar Matti Hyökki, professor emeritus i körledning vid Sibelius-Akademin och ordförande i tävlingskommittén sedan början.
Men sedan genomgick pensionsbolagen fusion efter fusion, universitetslagen reformerades och Sibelius-Akademin uppgick i Konstuniversitetet. Hyökki har ihärdigt försökt hitta någon instans som skulle vara intresserad av att ta över arrangemangen men tills vidare inte lyckats, inte ens 100-årsjubileet till ära.
– Ännu 2016 lyckades vi ordna den, om än med mindre prissummor. Tävlingen är inte officiellt begraven, men för att återuppstå borde den få med någon stark ekonomisk aktör.
Att uppkalla tävlingen efter Harald Andersén var Hyökkis idé.
– Kommer inte på fråga, svarade Harald när jag ringde och frågade, men till sist gick han med på det. Genom tävlingen levde hans arv vidare. Tyvärr hann han aldrig se den förverkligas.
Transponering och klaver
Matti Hyökki har själv gjort en lång karriär inom körvärlden och påverkat nya generationer av kördirigenter som Harald på sin tid. Ursprungligen skulle han bli pianist, men det satte ledgångsreumatism stopp för.
– Ja-a, herr Hyökki, man borde kunna sjunga också, sade Harald när jag ville börja på kyrkomusikavdelningen. En stund senare stod jag i kansliet och sjöng Kotimaani ompi Suomi för honom.
Harald Hirmuinen kallades den respekterade läraren ibland vid Sibelius-Akademin, medan de som deltog i sommarkurserna upplevde en mer avslappnad gestalt. Som professor i körledning kom Hyökki också att föra vissa av Haralds metoder vidare.
– Harald krävde alltid att man skulle transponera, man sjöng sällan i originaltonart. Jag tyckte det var mycket nyttigt och det levde kvar ända tills jag var tjänstledig på 1990-talet. Att spela från olika klaver var också väldigt viktigt för honom.
– Jag bad ofta Harald sitta med i nämnden för examina i körledning och han ställde alltid upp, ända till 1997. I juryn var han oftast mycket blid, inte alls lika sträng som flera yngre förmågor. Kammarkörstävlingen var ett sätt att betala tillbaka en del av det jag fick av honom.
Från klassisk sats till Bibelvisor
På söndag uppmärksammas Harald Anderséns jubileum i Johanneskyrkan – alla kompositioner och arrangemang är hans, till exempel hans psalm Ge mig Gud en lärkas tunga är säkert bekant för många.
– Hans psalmmelodier är väldigt sångbara och bra, berättar Dag-Ulrik Almqvist, kantor i Johannes församling.
– Det är intressant att se hur stilistiskt mångsidig han var, allt från klassisk sats till experimentell motett med talkör. Och en Bibelvisa i gospelsträngbandsstil, vilket känns ganska överraskande!
På söndag ingår också en psalm med minst sagt aktuell text (Svein Ellingsen, översatt till svenska av Ole Torvalds): Hejda du vår väg mot stupet Gud! Vi vet: vårt sätt att leva hotar luft och hav och land. Vi är fångna i ett hetslopp som för självisk vinning täcker livets mark med ökensand.
– Mitt första minne av pappa är nog från orgelläktaren. Han sjöng eller spelade inte mycket med oss barn, det gjorde däremot mamma, berättar dottern Rita Andersén.
– Vid gudstjänsterna improviserade han ofta sina preludier och postludier. Av hans preludiespel i kyrkan kunde man ana sig till stämningen i texterna just den dagen, han var mycket noga med sådant.
Hur hann han med allt?
– Två heltidstjänster plus Radions kammarkör, det skulle väl inte ens vara tillåtet i dag! Och så körer på kvällarna, kurser på somrarna och en hel rad kommittéer, berättar sonen Henrik Andersén, sedermera långvarig kyrkoherde i Matteus församling.
– Han var inte mycket hemma eller med oss på landet, men vissa saker minns man. Han var jättebra på att steka plättar och vända dem i luften, säger Rita Andersén.
På många sätt hann Harald Andersén ändå engagera sig i barnens vardag. Ritas kamp med att lära sig stycken ur läseboken utantill resulterade i en hel svit sånger.
– Jag har alltid lärt mig melodier utantill mycket snabbare än texter. För att hjälpa mig komponerade Harald helt enkelt texterna, och melodierna fastnade ju genast.
Vid sidan om jobbet på MusikFazer kom Rita att bli en aktiv körsångare.
– På Wegelius sommarkurser sjöng jag under ett år med Harald, och det var på sätt och vis ganska underligt. Han visade ju inte så mycket känslor annars, men det gjorde han när han dirigerade.
Prästyrket gav far och son vissa gemensamma samtalsämnen.
– Harald visste allt om psalmböcker och psalmer, frågade man något plockade han bara fram en viss psalmbok ur bokhyllan, en ny eller från 1700-talet, berättar Henrik Andersén.
Ideal kan förändras
Dag-Ulrik Almqvist hann inte uppleva Harald Andersén som lärare.
– Däremot har jag haft flera lärare som han undervisat, speciellt Kaj-Erik Gustafsson. Men som kantor i Tomas församling kom jag att jobba på samma ställe som han, och jag ledde också Ceciliakören i tio år.
– Hans kammarkörsideal kom att slå igenom rätt allmänt. Men om man lyssnar på äldre inspelningar finns det nog en hel del vibrato …
När Harald Andersén inledde sitt körvärv förundrades föregångare som Heikki Klemetti över hans ideal – och överlag att en kör kunde vara mindre än sextio personer! Andersén har kommit att förknippas med ett slankt, nästan kliniskt sound, men ideal förändras. På senare inspelningar kan man skönja romantisk bredd i klangen till exempel i hans Kuulatolkningar.
– I början talade folk om spöksång… Men det skedde en utveckling. Efter pensionen lyssnade han ibland till efterföljare som tagit fasta på hans 70- och 80-talsstil – men själv tänkte han inte så mera. Han hade gått vidare, berättar Henrik.
– Som ordförande i tonkonstkommissionen såg han till att den lättare musiken skulle få mer pengar, det var kanske inte sådant folk främst förknippade med honom, säger Rita Andersén.
– De yngre minns nog inte honom längre, det har gått så lång tid. Det är väl snarast i samband med körtävlingen som folk reagerar och kommer ihåg.