Li-effekten och Janne-effekten är verkliga
De partier som har chans att sticka upp bland svenskspråkiga väljare tycks ha lyskraftiga svenskspråkiga profiler.
Balansen mellan partival och personval tycks ha en mindre betydelse för SFP – åtminstone i allmänhet. Det syns på ett stadigt väljarstöd med få svängningar.
Samtidigt är det just starka svensk- eller tvåspråkiga personprofiler som kan hota SFP mest i olika valkretsar.
I Magmas och SPT:s färska opinionsmätning bland svenskspråkiga väljare tycks en svängning mot vänster och grönt finnas med, som på riksplanet. Lite färre än tidigare säger sig rösta på SFP, även om det är det överlägset största partiet bland svenskspråkiga väljare.
Magma har tillfrågat svenskspråkiga väljare också om de två tidigare riksdagsvalen, och det är där effekten av personval sticker fram (även om antalet personer som tillfrågats i många fall är väldigt litet för varje parti).
Det är knappast en slump att Samlingspartiet hade en topp bland svenskspråkiga väljare i Helsingfors 2011, och en av röstmagneterna hette Jan Vapaavuori. Fyra år senare var han inte med, och toppen försvann. Överlag verkar Samlingspartiet ha sjunkit också bland svenskspråkiga väljare sedan för fyra år sedan, då Alexander Stubb, också en tvåspråkig profil, ännu ledde partiet.
Men att dra slutsatser kring de större partierna är svårt, eftersom trenden bland svenskspråkiga väljare som inte röstar på SFP tycks följa den allmänna politiska trenden: Centern och Samlingspartiet var mer pop för fyra år sen, nu stiger vänstern och De gröna.
Hos de mindre partierna är personprofilernas effekt mer tydlig. Li Andersson-effekten i Egentliga Finland tycks ha blommat fullt ut då hon nu ställer upp i valet som partiledare. De som i år säger sig rösta på VF i Egentliga Finland är betydligt fler, och tycks nagga på SFP:s väljarstöd. Det blir en nagelbitare till valkrets för SFP, som inte har ett valförbund där i år.
Också De gröna är på frammarsch i de tvåspråkiga valkretsarna, förutom i Vasa, där KD:s Peter Östman är den svenskspråkiga profil som vid sidan om SFP drar mest. I Nyland är både Gröna och SDP på frammarsch. Maarit Feldt-Ranta, som varit SDP-stjärna i Nyland, ställer inte upp i valet i år, men SDP:s stöd bland svenskspråkiga tycks ändå hållas flytande av den allmänna trenden.
En slutsats som är lätt att dra är att alla partier tycks dra nytta av lyskraftiga svenskspråkiga profiler.
Centern och Samlingspartiet var mer pop för fyra år sen, nu stiger vänster och De gröna.
Effekten av dem syns på partiernas väljarstöd i valkretsarna. Den stora skillnaden mellan SFP-väljare och dem som väljer andra lyskraftiga profiler är hur mycket man betonar just språkfrågan.
Finns här orosmoment för SFP? Nyland har redan i förväg utmålats som en svår valkrets, eftersom SFP vann ett fjärde mandat där 2015 med draghjälp av Carl Haglund. Kampen är mycket hård och det är möjligt att SFP tappar det, men det är också möjligt att vinna tillbaka ett fjärde mandat i Vasa valkrets.
I Helsingfors verkar drömmarna om ett andra mandat glida längre bort. Det var nära förra gången, men särskilt De gröna växer i huvudstadsregionen.
Och Egentliga Finland kräver att SFP lyckas med en stark mobilisering. Där är Li-effekten verklig.
Ett fenomen som burit upp SFP i tidigare val är det stabila valdeltagandet. Också de osäkra väljarna är osäkra på ett helt annat sätt än till exempel De grönas osäkra väljare. De som tidigare röstat på SFP går med större sannolikhet och röstar, i stället för att fastna i soffan, och i valbåset kan det sista velandet gälla vilken SFP-kandidat man ska rösta på i stället för vilket parti.
Traditionella SFP-väljare är nämligen förtjusta i att rösta sent, på själva valdagen. I förra valet steg SFP:s resultat med en hel procentenhet mellan förhandsrösterna och valdagens röster.