Med Sibelius pa den japanska piedestalen
Japans filharmoniska orkester inledde sin Europaturné i Helsingfors – med Sibelius på repertoaren.
Japans filharmoniska orkester i
Musikhuset 2.4. Dirigent: Pietari Inkinen. Solist: Sheku KannehMason, cello. Sibelius, Takemitsu, Elgar.
Tokyo är en av världens ledande metropoler för klassisk musik med inte mindre än åtta fullstora professionella symfoniorkestrar och av dem är Japans filharmoniska orkester den med de intimaste banden till den i Japan enormt populäre Sibelius.
Orkestern grundades 1956 av japansk-finländske Akeo Watanabe – som i år hade fyllt 100 – som spelade in Sibelius symfonier två gånger med orkestern och Sibelius kan anses ha ungefär samma position i deras repertoar som i Helsingfors stadsorkesters.
När Japanfilharmonikerna nu, intressant nog, för första gången gästar Finland som ett led i firandet av de sekellånga diplomatiska relationerna länderna emellan är det en självklarhet att Sibelius står på programmet. Däremot borde orkesterns nuvarande chefsdirigent Pietari Inkinen ha stått på sig vad programvalet beträffar.
Att man inleder med Finlandia är ännu förståeligt som en symbolisk gest, men att konsertens huvudnummer är Sibelius hos oss överlägset oftast spelade symfoni, tvåan, kändes rent ut sagt fantasilöst. Visst hade exempelvis fyran, femman eller sexan varit musikaliskt betydligt mer givande och sannolikt även avslöjat mera om orkesterns kunnande.
Bred skala
Inkinen är ingen oäven sibelian och inspelningen av symfonierna med Nyzeeländska symfonikerna för Naxos har sina ljuspunkter, även om den är ojämn. Tolkningen av andra symfonin var på många sätt gedigen med trygga mainstreamtempon och en självklar insikt i de musikaliska skeendena, men tyvärr hade orkestern inte sin bästa kväll.
Det kan ha handlat om jet lag – Helsingfors var startskottet på en lång Europaturné – eller ren och skär nervositet, men några rätt grova missar i såväl blecket som träblåset drar ner helhetsbetyget. I övrigt uppvisade man ett Sibeliusspel, som imponerade med sin breda dynamiska och uttrycksmässiga skala och genuina förståelse för musikens karaktär.
I Elgars cellokonsert musicerade man betydligt mer avslappnat och här kunde man även beundra unge – han fyller tjugo på torsdag – engelske cellisten Sheku Kanneh-Masons insiktsfulla och levande spel. Sällan hör man de lyriska partierna förverkligade med en sådan sensibilitet, samtidigt som det fanns temperament så det räckte och blev över.
Visst hade man gärna hört något annat av Japans mest kända 1900-talstonsättare Toru Takemitsu (1930–96) än det rätt atypiska ungdomsverket Requiem för stråkar, men JFO-stråkarna förmedlade Takemitsus elegiska expressivitet med övertygande sensitivitet. Och visst var Valse triste en minst sagt trist encore. Varför inte japansk musik?