Stationsbyggnader och lyktgubbar
Finlands första järnväg står klar 1862 och i Helsingfors ritar arkitekt Carl Albert Edelfelt en stationsbyggnad i nygotik och renässans. En vinterdag 1888 då järnvägsnätet redan drar genom kulturbygder och ödemarksområden stiger min morfars mor, danskfödda Pauline Wilhelmine Schmidt, ner från tåget. Hon är den första trollkonstnärinnan som turnerar i Finland. Håret är vackert uppsatt under illusionistens hatt och blåsten drar i hennes svarta kappa som smiter åt kring den smala midjan. Hälsad av ånglokets vissel och ledsagad av lokomotivets rökstråk ska den kringresande gycklaren med sina trollkonster erövra Helsingfors.
I stationshuset ylar vinden i takpannorna. En bärare i svart skinnhatt står och röker en papyross och småfryser i hörnet. Invid den gula stationen finns en stor öppen plats, byggd på den underliggande kärrmarken som inte kan bära hus. Vid droskstationen bedrivs torghandel och fetlagda gummor sträcker närgånget fram träkärl och korgar och ropar på ett språk som är en skön blandning av svenska, finska och ryska. Storfurstendömets Helsingfors är kontinentalt.
Gummorna vet att man under mörka nätter ännu kan se lysande sken av lyktgubbar som irrat i kärret. Dessa osynliga andar lockar till sig folk och för dem vilse.
Konstnärinnan i magi tar Helsingfors med storm. Men när Edelfelts stationshus visar sig vara för litet är den kringresande trollkonstnärinnan redan gift, har fått barn, blivit fotograf i Tammerfors och förträngt sitt konstnärskap.
Nu står Eliel Saarinens stolta skapelse, järnvägsstationen, nästan i samma skick som för 100 år sedan – ett genialt personligt konstverk, en hyllning till den nationella romantiken.
På stationen rör sig en hel värld i miniatyr. Böljande som en orm söker sig människoströmmen ut mot klocktornet, byggnadens kännetecken. Framför huvudingången står Emil Wikströms statyer Lyktbärarna med massiv granit som fond. I folkmun kallas de lyktgubbarna. Vid de glänsande globerna har en mager tiggare med dragspel satt sig ner, omedveten om att han sitter på ett ifyllt träsk hemsökt av lyktgubbar. Vår tids kringresande gycklare spelar vemodiga melodier för att inte svälta ihjäl. Händerna är nariga och stela av köld och det ligger bara några få slantar i hans mugg. Skrönan berättar att om man är snäll mot lyktgubben kan man ge en slant för att inte drunkna i djupet. Myntet faller ner i pappersmuggen och klirrar svagt för dragspelsspelaren, inte lyktgubbarna.