Cykling är som feminism

Jag är definitivt feminist. Jag har förstås ingen aning om hur det är att vara kvinna. Ändå: jag vet precis hur det är.

Gubbarna som anser sig bli överkörda av feminismen har aldrig insett att de själva befinner sig i en privilegierad position och att de har all orsak att känna sig obekväma eftersom deras patriarkaliska samhällsordning står inför en omvälvning. Jag vet hur kvinnorna har det så jag kan sympatisera med feminismen.

Jag vet, eftersom jag cyklar en hel del. Bilismen påminner en hel del om den patriarkala samhällsstrukturen, infrastrukturen är uppbyggd på biltrafikens villkor, bilismen är så djupt förankrad i våra medvetanden att ingen ifrågasätter bilisternas ställning, och varje försök till att befrämja cykling bemöts med en del fientlighet.

Som cyklist blir jag ofta bemött med rattilska som inte grundar sig på någonting annat än något slags obehaglig blandning av avundsjuka, jantelagen och toxisk maskulinitet. (Det är till 99 procent män som sprutar spolarvätska över cyklister). Det mediala narrativet är dock fullständigt annorlunda: i medierna har man läst om cyklister i trikåer som cyklar mot rött ljus, cyklar på trottoarerna och beter sig hotfullt mot de stackars taxiförare som på grund av sitt yrke alltid måste parkera på cykelvägen. Det här är en stereotyp som är ungefär lika valid som att alla feminister hatar män.

Ilta-Sanomat valde att göra en enkät bland bilförare för att få veta vad som irriterar dem mest hos cyklister. Läs den meningen en gång till och fundera över frågeställningen. Det som verkar irritera mest är att cyklisterna klär sig i strumpbyxor, vilket berättar en del om hur välgrundad rattilskan är.

Problemet är att bilförare inte ser cyklister som medmänniskor. Det här är inte något jag hittade på precis, utan det är det centrala fyndet i en färsk och chockerande australisk undersökning: över hälften av bilisterna anser inte att cyklister är människor till hundra procent.

Enligt samma undersökning medgav sjutton procent att de använt sin bil för att avsiktligt försöka blockera en cyklist, elva procent hade avsiktligt kört nära en cyklist och nio procent hade använt sin bil för att preja en cyklist. Allt det här är förstås livsfarligt, olagligt och dumt.

Då samma gubbar som anser att feminismen gått för långt sätter sig bakom ratten inser de inte att de kontrollerar ett halvt ton metall som kan vara ett dödligt vapen. I stället ondgör de sig över att cyklisterna har blivit för många och fått för mycket rättigheter.

Gubbarna inser inte att det inte går att uppnå jämställdhet om inte kvinnor får särbehandling inom vissa områden i samhället. Det beror på att männen har en etablerad maktposition i hierarkin, är generellt sett fysiskt starkare, och har en benägenhet att gynna varandra. Detsamma gäller i trafiken. Fotgängare, cyklister, ryttare och alla andra som rör sig utan fyra hjul och en motor behöver särskilt beskydd och omtanke. Det är inte samma sak om en cyklist cyklar mot rött ljus som om en bilist kör mot rött ljus, vilket inte betyder att det någonsin är en bra idé, utan att det är bilisterna som borde vara extra försiktiga, extra uppmärksamma och ta extra hänsyn.

”Bilismen påminner en hel del om den patriarkala samhällsstrukturen, infrastrukturen är uppbyggd på biltrafikens villkor, bilismen är så djupt förankrad i våra medvetanden att ingen ifrågasätter bilisternas ställning, och varje försök till att befrämja cykling bemöts med en del fientlighet.”

MARCUS LINDQVIST

sportjournalist