”... paraplydrinkar, flytvästar, rymdfiltar”
I diktsamlingen Come noi ger Ann-Helen Attianese en poetiskt inkännande och drabbande skildring av flyktingars färd över Medelhavet.
DIKTER
Ann-Helen Attianese Come noi
Marginal förlag 2018
I kontrast till det rika och industrialiserade Norditalien har det lantliga Syditalien varit ekonomiskt eftersatt och präglat av sin organiserade kriminalitet. Regionen skildras i populära verk som Gudfadern och Elena Ferrantes romansvit Neapelkvartetten. Fascinationen för platsen har förmodligen delvis att göra med den på avstånd kittlande spänningen i att samma natursköna landskap som lockar turister också är skådeplatsen för maffians våldsdåd.
Dessa landskap utgör också fond för Ann-Helen Attianeses diktsamling Come noi (”som vi”), men hos Attianese kontrasteras skönheten inte mot maffiavåld utan mot den brutalitet som möter båtflyktingar under resan och ankomsten till Syditalien. Enligt FN:s flyktingkommissariat dör sex flyktingar per dag på Medelhavet, och sedan 2015 är antalet döda omkring 15 000.
Lokalförankring ges bland annat av instuckna fraser på italienska, och textrader från den napolitanska musikern Pino Daniele (Terra mia, ”mitt land”). Med ett beprövat men effektfullt grepp placerar Attianese motiv från semesteridyllens ”soldränkta stränder” bredvid motiv som hör ihop med de flyendes nöd:
skräck och lättnad, skriande behov paraplydrinkar, flytvästar, rymdfiltar kroppar burna iland
Come noi är Attianeses sjätte diktsamling och utgavs på förlaget Marginal i höstas, tjugo år efter poesidebuten med innan vi blir fåglar (Författarnas andelslag, 1998). Som romanförfattare debuterade hon några år tidigare med Monte Solaro (Författarnas andelslag, 1994). Romanens titel är namnet på ett berg på Capri som även glimtar förbi i Come noi.
Som vi
På baksidan av boken upprepas titeln på engelska och svenska, ”like us”, ”som vi”. Bland dikterna förekommer frasen däremot endast när den förnekas, och ersätts med en ännu
starkare identifikation.
du är inte alls som vi
du är vi
I sammanhanget blir det en uppfordrande tanke, en drivfjäder.
Stommen utgörs av ett rättframt skildrande av flyktingars färd över Medelhavet, med ”båtar fyllda till brädden” och ”däck täckta med madrasser”. Men från denna röda råd rör sig dikterna åt två vitt skilda håll. Dels närmar sig Attianese ett centrallyriskt uttryck med ett frodigt och kraftfullt bildspråk, dels närmar hon sig ett mera programmatiskt politiskt uttryck, som gränsar till det övertydliga.
Attianeses uppenbara politiska patos tas tillvara som bäst när hon går till en av den politiska förändringsviljans urkällor, nämligen inlevelse med människor som befinner sig i människoskapad nöd. Här finns ett vi som ”har åkt bort och aldrig kommit hem” och ett du som ”bygger en kista för skuggor”.
I bakgrunden finns den politiska spelplan där enskilda öden avgörs. Ibland hamnar den i förgrunden, när Attianese letar sig upp till högre strukturell och organisatorisk nivå. Det är förståeligt att vilja förklara problemen, men vid enstaka tillfällen övergår det till prosaisk politisk lägesanalys, kryddat med slagordsfraser som ”Fort Europa”.
människor blir siffror, kvoter utpekade och osynliggjorda
ansvar ska fördelas i Fort Europa en del får passera utan att lämna spår
Här lider dikten av plakatpoesins ständiga paradox, att på den strukturella nivå där själva politiken blir verkningsfull så blir poesin verkningslös. När Attianese i stället går ner till en konkret nivå är det kraftfullt, och hon framkallar en förståelse som gissningsvis också har större potential att omvandlas till politisk handling. Den solidariska glöden förs vidare till läsaren när hon med små allmänmänskliga detaljer ger konturer åt de flyende och placerar läsaren inuti dem.
Inskärper allvaret Hon lyckas till och med inskärpa allvaret i globala ödesfrågor, just genom en konkret och till synes enkel, liten vardagsbild.
på ett nattduksbord står en lysande jordglob kvar
enkel att släcka
Flyktskildringarna vävs ihop med och berikas av en mera gåtfull centrallyrik med återkommande inslag av besjälad natur. I den kärnfulla metaforiken är det lätt att hitta anspelningar på huvudtemat.
Du är månen du har en dragning målar ögon på allt du ser
står stilla i regnet och väntar kan inte glömma dem du en gång dränkt
Trots i sammanhanget obehagliga associationer sticker lekfulla dikter som denna ut efter alla de dikter som präglas av karg hopplöshet, med vassa och kantiga ord som ”svek”, ”taggtråd” och ”kistlocket”. Läsaren får en efterlängtad rening, men utanför pärmarna fortsätter massdöden. Med bilder som ”slår min yxa i granit” fångar Attianese maktlösheten inför en humanitär katastrof av detta slag. Varför då skriva? Jo, det är ”poesins nödvändiga rökpaus / en hostning i universum”.