Mirjam Kalland i I dag-kolumnen
Kvinnoförtryckande strukturer i samhället finns kvar, men det är lätt att se att det finns skadliga strukturer som drabbar pojkar.
När jag var liten trodde jag att mörtar var flickfiskar och abborrar var pojkfiskar. Självklart – abborren var livligare och sprattlade mera då man drog upp den med metspö, och framför allt var den uppskattad. Mörten var ju skräpfisk.
När jag var liten trodde jag att mörtar var flickfiskar och abborrar var pojkfiskar. Självklart – abborren var livligare och sprattlade mera då man drog upp den med metspö, och framför allt var den uppskattad. Mörten var ju skräpfisk.
Det var först i vuxen ålder som jag kom att reflektera över missförståndet på ett mera strukturellt plan. Då var jag själv mor till två flickor, och stötte ihop med en före detta studiekompis på stan. Hon hade en mörklockig flicka i barnvagn med sig. Har du fler, frågade jag glatt. Ja, jag har tre, fast bara flickor, sade hon med en grimas. Jag avslutade snabbt samtalet. Det kokade inombords. Vad då bara?
Det var ingen som sade åt mig som barn att flickor var mindre värda. Det bara förhöll sig så. Pojkar var modiga, snabba och starka, bättre på allt, trodde jag. Flera kanonskott om det föddes en prins. Populärare bland släktingar. Jag minns hur min farmor försökte beveka högre makter när min mamma åkte in för att föda fjärde gången: låt det bli en pojke.
Flickor uppskattades nog – om de var snälla, flitiga och duktiga, eller åtminstone söta. Men att vara flitig och duktig i skolan var lite tveeggat: helst skulle man klara skolan för att man var smart. Fortfarande talas det ibland nedvärderande om ”kympin tyttö” (en flicka som har bara tior på sitt betyg). Underförstått: klarar sig bra, men bara genom att kämpa hårt. Sociologen Bourdieu har påtalat det här som utbildningssystemens paradox – man straffas för att man gör det som förväntas av en, och systemet belönar dem som flyter igenom med lätt elegans, utan möda.
Men jag undrar vad pojkar upplever i dag? Vem är mörten, och vem abborren? Flickor lär vara populärare under väntetiden, och det är helt uppenbart att pojkar klarar sig sämre på många områden och löper större risk för marginalisering. Kvinnoförtryckande strukturer i samhället finns kvar, men det är lätt att se att det finns skadliga strukturer som drabbar pojkar. Och detta gäller särskilt i Finland, där skillnaderna mellan pojkars och flickors skolframgång är störst bland OECD-länderna till flickornas fördel.
En färsk rapport ”Tytöt ja pojat koulussa” från statsrådets kansli visar att föräldrar väntar sig sämre skolframgång av pojkar än av flickor. De utgår också från att pojkar är mindre flitiga. Pojkarna knyter sämre an till sin skola och mobbas oftare än flickorna. Pojkar försöker sällan kompensera genom att vara snälla, söta, duktiga och flitiga. Tvärtom gör pojkarna kanske en grej av att inte bry sig om sina skolresultat.
Men det finns skolor där både pojkar och flickor trivs och lär sig. Lärarna poängterar i rapporten betydelsen av att diskutera jämlikhet, och att förverkliga den i praktiken. De vill ge utrymme för den individuella utvecklingen, och använder sig av varierande pedagogiska lösningar. Rapportens rekommendation är att stöda allas individuella inlärning, och jobba för en inkluderande och jämställd kultur. Mört eller abborre? Ja tack, och alla andra fiskar också.