Tomas Nuñez blev primuscellist i Helsingfors orkestrar
En lyckad chansning ledde till att Tomas Nuñez blev cellist och till slut solocellist i tre symfoniorkestrar. I kväll spelar han som solist med sin nuvarande orkester RSO.
34-åriga Tomas Nuñez växte upp på Åland i en familj med en finsk mamma och kubansk pappa. Att han kom att bli cellist är egentligen något av en slump, ”mammas fel” som han uttrycker saken.
– Mamma hade alltid tyckt om cellon så hon föreslog att jag kunde börja till exempel med det instrumentet.
Då var Tomas Nuñez sex år gammal. I två år tog han lektioner på Åland, innan han började flyga till Åbo varannan vecka för lektioner med Timo Hanhinen. I tonåren sökte han sig till Helsingfors för studier vid Sibelius-Akademins ungdomsavdelning med Hannu Kiiski medan han gick gymnasiet i Tölö. Därefter fortsatte studierna för Marko Ylönen vid Sibelius-Akademin.
Studierna tog ändå slut våren 2010. Hösten innan hade han vunnit provspelningen för positionen som solocellist vid Nationaloperan, ett jobb som han inledde veckan efter att han vann nationella cellotävlingen i Åbo. Sedan dess har han jobbat oavbrutet.
– Visst har jag tänkt på att göra mig klar i något skede, men jag har inte lyckats ta mig i kragen vid sidan om alla speluppdrag, säger den flitigt anlitade cellisten när vi träffas i Musikhusets kafé.
Vid Nationaloperan började han först som andra solocellist, innan han avancerade till nummer ett. Något år senare öppnade sig en position som solocellist i Helsingfors stadsorkester, och ytterligare några år senare en vakans som solocellist i Radions symfoniorkester.
Hur skulle du beskriva orkesterjobbet för den oinvigde? – Det beror på orkestern. I symfoniorkestrarna är jobbmängden ganska stor med en eller två konserter per vecka. Varje vecka är programmet nytt och det gäller att snabbt sätta ihop stora verk och förverkliga både dirigentens och sina egna visioner. Arbetstiderna i sig är inte märkliga, men övningarna intensiva. Dessutom tillkommer långa inspelningsdagar med mycket jobb som inte nödvändigtvis syns för publiken innan slutprodukten är klar.
– På operan är arbetsbilden helt annorlunda. Där spelas färre men större verk flera kvällar i veckan. Det händer också att en föreställning gör ett uppehåll i två veckor innan verket spelas igen utan en enda övning. Det håller en alert. När verken ges upprepade gånger börjar föreställningarna leva på ett sätt som kan förändra dem ganska mycket. Att orkestermusiken är underordnad sången eller dansen sätter sin speciella prägel på arbetet.
Trots att Tomas Nuñez under 2010-talet har innehaft den högsta positionen en cellist kan ha i alla huvudstadens tre största orkestrar, har han aldrig bytt jobb lättvindigt.
– Beslutet har aldrig varit lätt när unika chanser har öppnat sig.
I varje skarv har han också fått en lång tjänstledighet som gett honom tid att smaka på det nya jobbet innan han gett upp det förra. För Nuñez var det svåraste beslutet att gå över från HSO till RSO.
Varför valde du RSO?
– Skillnaden mellan orkestrarna är inte värst stor, men kanske passade RSO:s spelsätt mig bäst. Att varje konsert sänds i radion och strömmas ger en speciell laddning i stunden.
Solist med eget gäng
När Tomas Nuñez denna fredag spelar som solist med RSO är det ett resultat av ett längre planeringsarbete som inleddes redan då han vann provspelningen för snart två år sedan.
– I likhet med Kabalevskijs cellokonsert som jag spelade med HSO häromåret är det roligt att ta upp verk som ligger lite utanför den absoluta standardrepertoaren. För RSO föreslog jag Brittens Cellosymfoni och några inhemska verk, och orkestern valde Britten. Jag spelade stycket i Uleåborg för några år sedan och fastnade för det då.
Den finländska celloskolan är internationellt erkänd, men också förknippad med en viss mansdominans och machokultur. Tomas Nuñez är själv till exempel medlem av gruppen Total Cello Ensemble med sex manliga cellister.
Frågorna om machokultur och jämställdhet har Tomas Nuñez fått debattera flitigt också hemma med sin hustru, cellisten Pinja Nuñez (född Laine), som förbereder en konstnärlig doktorsavhandling om politiska influenser och musikers sociala ansvar. Hon har lärt honom att hålla tungan rätt i mun.
– Det är bra att machokulturen och jämställdhet diskuteras och att man försöker granska om det finns några skevheter i strukturerna. Om man till exempel tittar på statistiken är det lätt att se att det råder en mansdominans i branschen. Samtidigt är det svårt att säga vilka åtgärder man kan skrida till på kort sikt. Om RSO till exempel har två manliga solocellister, vet jag inte vad man kan göra innan någondera går i pension.
WILHELM KVIST 029 080 1294, wilhelm.kvist@ksfmedia.fi