Djur och natur utan brösttoner
Sjöjungfrun är en sympatisk, lagom meditativ liten historia som talar sig varm för naturen och dess mysterier. DOKUMENTÄR
Sjöjungfrun
★★★☆☆
Regi, manus och foto: Petteri Saario. Medverkande: Emika Saario, Antti Saario.
Det våras för de blåvita naturlandskapen, åtminstone på film. Knappt har man hämtat sig från Marko Röhrs Natursymfoni, i sig en slags uppföljare till Sagan om skogen och Sagan om sjön, innan det är dags för nästa utfärd.
Det handlar om Petteri Saarios Sjöjungfrun (Vedenneito), en film där man för omväxlings skull lämnar pukor och trumpeter (samt stråkar) där hemma. Perspektivet här är det unga, nyfikna, kompletterat med naturfotografen Saarios magnifika djur- och naturstudier.
Som ceremonimästare fungerar trettonåriga Emika, ”en helt vanlig tjej” som bor i stan, men som trivs i naturen. Det för henne och hennes kusin Antti till Saimen och dess stränder.
Tonen i filmen anslås av de fyra årstiderna och i den mån man kan tala om någon form av drama skulle det i så fall handla om drömmen att se en saimenvikare, ett djur som många talar om men som få sett (det finns just nu mindre än 400 exemplar).
Här tältar man, simmar och badar bastu, allt medan det här med djur och natur exponeras, inte sällan till ackompanjemang av små, sedelärande historier. Nej, björnen är inte så farlig som det sägs, tacka dess luktsinne som gör att kollisioner med oss människor är ovanliga. Och jo, även vilda djur är nyfikna nog att hälsa, det gäller bara att ha tålamod.
Små och stora mysterier
Med hösten kommer sedan färgerna, och med det den Asienbördiga mandarinankan som renderar en för Emika (vars mor kommer från Thailand) naturlig frågeställning: vet den ens själv hur annorlunda den ser ut? Och på tal om det: var är egentligen ”hemma”? Hösten innebär givetvis också bär och svamp, till skillnad från vintern när naturen går i ide och tystnad (med undantag för hackspetten och bråkiga isar) råder. Då kan det vara bra att kunna tyda spåren i naturen, exempelvis efter lodjuret.
Allt det här bäddar för en sympatisk, lagom meditativ liten historia som talar sig varm för naturen och dess mysterier, utan att för den skull skriva saker och ting en på näsan. Och där Natursymfoni med sina stora stråkar framstod som något av en muskelbåt är Sjöjungfrun snarare en jolle med aktersnurra.
Inte mycket för världen, nej, men ifall även de små stegen räknas kommer man här en bra bit på vägen. Till det ansluter sig det ypperliga naturfotografiet, ett stycke finländsk spetsforskning om något.