Finns det ändå plats för trepartssamarbete?
EK är inte med om centrala avtal, men trepartssamarbetet har sina förespråkare.
För ungefär ett år sedan undertecknades de sista kollektivavtalen under avtalsrörelsen som inleddes på hösten 2017. Det var den första avtalsrörelsen som genomfördes efter att arbetsgivarcentralen Finlands näringsliv, EK, år 2015 ändrade sina stadgar så att man inte längre kan vara en part i centrala arbetsmarknadsuppgörelser.
Under den senaste avtalsomgången tillämpades enligt svensk modell ett system där konkurrenskraften tryggas genom att exportindustrins lönelinje blir norm för hela arbetsmarknadsfältet.
Alla är ändå inte nöjda med det som i Sverige kallas industrinormen. En utredning om inkomstklyftan mellan könen som har gjorts för den svenska fackrörelsens räkning ger vid handen att modellen cementerar löneskillnaderna mellan manliga och kvinnliga branscher. Detta för att de mansdominerade industribranscherna bestämmer ett lönetak som de kvinnodominerade sektorerna inte kan gå över.
Nu under våren förbereds höstens avtalsrunda. I onsdagens Helsingin Sanomat varnade Teknologiindustrins arbetsmarknadsdirektör Minna Helle facken för att kräva kompensation för försämringarna som konkurrenskraftsavtalet medförde, det gäller framför allt den förlängda arbetstiden.
Enligt henne motsvarade förlängningen 1,4 procent av teknologibranschens lönesumma. Att kompensera för förlängningen eller slopa den helt skulle enligt henne innebära en kostnadsökning som skulle försämra konkurrenskraften.
Tjänstemannafacket STTK:s ordförande Antti Palola funderade efter den avslutade avtalsrundan om arbetsgivarna var obenägna till kompromisser eftersom regeringen Sipiläs linje stämde överens med deras egen. I så fall kunde facksidan ty sig till en liknande uppbackning ifall följande regering lutar mera åt fackligt håll.
Men en modell där regeringarna ömsom gynnar arbetsgivarna, ömsom facket är inte optimal med tanke på en balanserad samhällsutveckling.
En av Finlands verkliga arbetsmarknadsveteraner, EK:s tidigare arbetsmarknadsdirektör Lasse Laatunen, har nyligen analyserat möjligheterna till samarbete under det pågående brytningsskedet på arbetsmarknaden. Intressant nog var hans uppdragsgivare organisationen TP, som är ett samarbetsorgan för industrins löntagarorganisationer.
Lasse Laatunen är en varm anhängare av trepartssamarbetet. Han menar att modellen skapar långsiktighet och stabilitet, just för att den inte är utsatt för politiska konjunktursvängningar. Han framhåller att konsensustänkandet på arbetsmarknaden har gjort det möjligt att genomföra politiskt svåra förändringar som bland annat har inneburit inskränkta förmåner.
Laatunen pekar också på att arbetsmarknadsparterna har haft en central roll när det gäller pensionssystemet. Genom samarbetet har man kunnat genomföra de förändringar – försämringar – som har varit nödvändiga för att behålla systemets stabilitet.
Arbetsmarknadsparterna breddar basen när stora samhällsreformer planeras och genomförs. Laatunen tar den havererade social- och hälsovårdsreformen som ett exempel på svårigheterna som uppstår när reformerna genomföras i en snävt politikstyrd modell.
Någon form av trepartssamarbete kan fortfarande tas till heders, även om det inte sker på centralförbundsnivå.
I Arbets- och näringsministeriets rekommendationer för den nya riksdagsperioden sägs det att lagberedning på trepartsbas borde få en större roll när arbetsmarknaden förnyas.
Följande regering möter ett ekonomiskt läge där tillväxten mattas av, samtidigt som en högre sysselsättningsgrad är avgörande för att komma till rätta med hållbarhetsgapet i samhällsekonomin. Då kan det tänkas att trepartssamarbetet framstår som ett användbart verktyg för att genomföra reformer som kräver samsyn mellan arbetsmarknaden och regeringen.