Stora världen går på kajen i ett slumrande Hammars
Var som helst på jorden kan vi göra världen lite bättre. Det kan vara i Borgå.
Jan-Erik Andelin
Från bryggpuben i Hammars i Borgå ser man under året mest bara grått ut mot havet. Eller kanske en av barlastholmarna, där segelfartygen från stora världen en gång tömde smutsig sten, sand och snäckskal på pråmar som sedan hävdes i den hög i sjön som blev Lilla Barlastholmen.
Kaféet heter egentligen Måsen, men de som bor i knutarna och brukar dra jackan på sig och hoppa i crocsen säger att de går till Seo, som är namnet på bolaget som har bränslepumparna på kajkanten.
På Seo bad jag en gång en kollega på besök gissa vem i myllret i lokalen som hade avkunnat Finlands enda dom för folkmord.
Fast hon kunde ju inte gissa att den som nyss hade stigit av en lätt ranglig cykel, skjutit en blå luva i nacken och beställt vid disken var pensionerade lagman Lars Karlsson. Vår domar-Lasse som i tingsrätten inne i stan dömde rwandiern François Bazaramba till livstids fängelse.
Mannerheimgatan 23 är grannhuset till tingsrätten, som i sin tur ligger i vårt ämbetshus i Borgå. Det invigdes sommaren 1994, samma år som folkmordet i Rwanda.
I Borgå hade ingen kunnat ana att polisen tretton år senare skulle gripa en rwandisk pastor i 23:an för delaktighet i folkmordet.
Finländsk polis hade rest i Afrika och samlat bevis, och när Helsingin Sanomat påskhelgen 2007 skulle publicera en artikel om den då 56-årige mannen, behövde polisen vara först. Bibliskt nog greps rwandiern på skärtorsdagen, som Jesus.
Bazaramba
och hans familj var baptister och hade efter folkmordet levt i Zambia, Danmark och Vasa och sedan flyttat till Borgå. Någon baptistförsamling har vi inte i Borgå, så de hade börjat gå i en annan frikyrka på Fredsgatan i stället.
Internationella Rwandatribunaler och -rättegångar har efter folkmordet raserat bilden av att kyrkor, kloster och kristna ledare skulle ha varit tryggare punkter än andra när den etniska våldsstormen drog över Rwanda 1994. Präster och till och med katolska nunnor ska ha hetsat, anstiftat och lett blodsdåd i motsättningarna mellan hutuer och tutsier i landet.
Med folkmordet upphörde också finlandssvenska baptisters 30 år av missionsarbete i Rwanda. Det blev uppenbart att man inte hade kunnat läsa av de lokala kyrkorna och deras kopplingar i konflikten. Bland missionärerna fanns inte så många statsvetare precis, får jag höra.
I Borgå
blir det rättegång. Östra Nylands tingsrätt och lagman Karlsson behöver utlokalisera sig till Rwanda två gånger; hovrätten en gång.
År 2010 döms Bazaramba för en ledande roll kring massakrer och mord i Nyakizu och Cyahinda i södra Rwanda. Försvaret hävdar att rwandier som har vittnat mot honom inte har fått göra det utan yttre press. Våren 2012 fastställer hovrätten ändå domen, på hösten nekar Högsta domstolen till att ta hans fall till behandling.
Den i dag 68-årige Bazaramba bad nyligen om att hans livstidsstraff skulle anses vara avslutat. Begäran avslogs.
Under åren
har 25-årsminnet av Rwandakatastrofen sipprat in hos många av oss. Om hur allt sveps med i blod och eld när hat och skräck flammar upp. Om att det kan hända också i ett till synes civiliserat Europa.
Rättsprocessen mot Borgåpastorn kostade Finland närmare tre miljoner euro. Ändå är det ett litet bidrag till att vi är med i den omvärld som står upp och agerar mot grymheter i världen.
En barlast kan hävas överbord just här och få ligga på havets botten för gott, i ett grått litet land med gubbar i röda små pubar utmed dess stränder. Skribenten är Borgåbo och HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm.
Rättsprocessen mot Borgåpastorn kostade Finland närmare tre miljoner euro. Ändå är det ett litet bidrag till att vi är med i den omvärld som står upp och agerar mot grymheter i världen.