Folkmord bryter alla regler
Folkmordet i Rwanda hörde kanske till de mest bestialiska, men är inte det enda exemplet på omfattande utrensningar och massakrer världen över. Det hände i Nazityskland, det hände i Armenien, det hände i det forna Jugoslavien, det händer i Myanmar, i Syri
Den serbiska aktivisten och sociologen Stasa Zajovic och författaren Jasmina Tesanovic har i flera år bevakat rättegångarna i Haag där Milosevic och hans generaler och ministrar anklagats för folkmord på civila i det forna Jugoslavien. De har läst och lyssnat till förhör som handlar om systematisk tortyr, förnedring och våldtäkter.
Rörelsen Women i Black i Serbien som startade i Belgrad i oktober 1991 har varit utsatt för dödshot, utpressningar och social isolering. De arbetar med frivilliga krafter och har aldrig fått något stöd från regeringen. De lyckades däremot med något som ingen trodde var möjligt: att bli sedda som systrar av de bosniska kvinnorna, som inte såg dem som serber utan som offer för samma förtryckarregim.
De smugglade in folk och förnödenheter till det belägrade Sarajevo och arbetade aktivt för att berätta för världen om kriget mot kvinnor som den serbiska regeringen förde. Den amerikanske tecknaren och journalisten Joe Sacco, som levde nästan ett år bland de belägrade och skrev dagbok från kriget, Gorazde, berättar hur viktiga kvinnorna var, hur deras styrka räddade liv på barn och åldringar som hade gett upp allt hopp.
Mer än 20 000 kvinnor blev våldtagna under det här kriget. Många valde att ta sitt liv, stigmatiserade för alltid i det ortodoxa samhälle där de levde. Andra valde att utvandra, det var omöjligt för dem att återuppbygga ett liv med värdiga levnadsvillkor.
I dag berättar Stasa om hur tusentals flyktingar lever i utkanterna av Belgrad och försöker komma in i ett Europa som inte vill ha dem. Syrier och afghaner som flyr från krig och folkmord samlas i utkanten av Fästning Europa. Serbien får pengar från EU för att bygga gränser och murar, de har blivit Europas gränsvakter. En del flyktingar har lyckats ta sig in i Bosnien och i Sarajevo delar fattiga bosniaker med sig av det lilla de har, de minns när staden belägrades.
Just nu pågår ett tiotal rättegångar i hela världen mot åldriga krigsförbrytare. Några av dem anklagas för folkmord, ett begrepp som håller på att normaliseras.
Jag läser på nytt en bok som skrevs av journalisten François de Saint-Exupery, systerson till Antoine som skrev ”Den lille prinsen”. Saint-Exupery var utsänd av högertidningen le Figaro och bevittnade hur folkmordet förbereddes. I boken ”Bekännelser” avslöjar han Frankrikets medlöperi, hur Mitterrand och den socialistiska regeringen beväpnade hutumiliserna med avancerade vapen. Många dokument som visar detta samarbete är i dag hemligstämplade, dagstidningen le Monde publicerade i mars 2018 en serie där de ansvariga för folkmordet i Rwanda försökte få Frankrike att bära en del av skulden.
I dag försöker de överlevande i Srebrenica på samma sätt förmå Nederländerna att erkänna att de lämnade dessa tusentals män och barn åt sitt öde och valde att blunda inför den kommande massakern där nästan hela den manliga befolkningen i Srebrenica utplånades.
Folkmord pågår som bäst i Myanmar där rohingyerna jagas på flykt av burmesisk militär. Ledaren Ang San Suu Kyi har varit tyst, och för en tid sedan tog Amnesty tillbaka en utmärkelse som hon fått för sitt motstånd mot militärregimen. Nu pågår en namninsamling för att få Nobelstiftelsen att dra tillbaka fredspriset hon fick 1991.
Folkmord ur ett internationellt perspektiv lämnar öppna sår i samhällets vävnad. Folkmordet på den egna befolkningen kommer att få al-Assad i Syrien på fall, säger aktivisterna som vill få honom till Haag. När folkmord normaliseras och sprids försvagas det civila samhället. Alla regler som styr kriget sätts ur spel.
När folkmord normaliseras och sprids försvagas det civila samhället. Alla regler som styr kriget sätts ur spel”.