Hatet växer i Storbritannien
April april. Parlamentet har röstat mot alla brexitalternativ igen. Men det är inget skämt. En slags utmattning hänger över landet. För många är det lättare att sticka huvudet i sanden än att verkligen försöka förstå vad som händer. Om vi bara struntar i brexit kanske det hela kommer att försvinna.
De som inte blundar blir allt argare. Sex miljoner har skrivit på en namninsamling som föreslår att parlamentet ska ställa in brexit. Närmare en miljon demonstrerade för en ny folkomröstning i slutet av mars. Ett par dagar senare gav tusentals demonstranter brexit sitt stöd.
Och så finns det de som hatar. Brexit har blivit frågan som enar dem.
Tabloiderna skriver om “landsförrädare” och “svikare”. Parlamentariker uppmanas att åka i grupp till Westminster. Att röra sig ensam är för farligt. Många pro-EU parlamentariker får dödshot nästan dagligen och har tvingats installera paniklarm i sina hem.
För snart tio år sedan bevakade jag en marsch av extremhögergruppen English Defence League. Stämningen var hotfull. Många av deltagarna var berusade. Poliser med hundar och hästar ringade in demonstranterna. Det sjöngs kampsånger. En del av männen hade tagit av sig skjortan. Den röd-vita engelska flaggan höjdes i luften.
EDL har sitt ursprung i fotbollshuliganismen. Männen var upppumpade och ville slåss. Men jag kände mig inte hotad.
För ett par år sedan förändrades något. Utanför Ecuadors ambassad där Wikileaks grundare Julian Assange sitter frivilligt fången skrek unga män “fake news” då jag försökte intervjua dem. Sedan dess har det bara blivit värre. En journalist som bevakade pro-brexitdemonstrationen utanför parlamentshuset skriver på Twitter att ett par män plockade fram sina telefoner och började filma henne. “Vi ska ta redan på vem du är”, sade de.
I ett allt mer splittrat samhälle har journalisten blivit en fiende. Politikern har blivit en fiende. De som röstade “stanna” har blivit en fiende. Och ilskan bara växer.
Förra veckan intervjuade jag en expert på politisk psykologi. Jag frågade henne hur vi kan diskutera känsliga frågor som brexit utan att bli osams. Hon sade att det viktigaste är att försöka se människor som individer, inte som representanter för en grupp. Det är så, och
HBL:s medarbetare i London
bara så, man kan ha en dialog. Men det blir allt svårare.
“Om du är arg kommer du inte att tänka klart”, sade hon. “Då kan vi inte ta in och analysera ny information. Då är det lättare att utgå från det vi redan vet och att falla tillbaka på stereotyper.”
Hon har forskat kring tolerans och kommit fram till att det hör ihop med lycka. Ju mer vi oroar oss för framtiden, för vår ekonomi eller för hur samhället förändras, desto svårare blir det att vara öppensinnad och att acceptera olikheter.
Många britter är arga. Många britter är olyckliga. De som hatar har fått en sak att samlas kring. Kaoset i parlamentet gör inte saken bättre.
CHARLOTTA BUXTON För många är det lättare att sticka huvudet i sanden än att verkligen försöka förstå vad som händer. Om vi bara struntar i brexit kanske det hela kommer att försvinna. De som inte blundar blir allt argare.