Den första finländska operan är väl värd att framföras
Kung Karls jakt, den första finländska operan, är mer än en historiskt viktig pusselbit. Fredrik Pacius visar speciellt i de två sista akterna framfötterna som musikdramatiker och Metropolias uppsättning är en glädjande fräsch helhet.
Fredrik Pacius: Kung Karls jakt
Libretto Zacharias Topelius, dirigent Sasha Mäkilä, regi Ville Sandqvist, kostymer och scenografi Riina Nieminen, ljus Noora Pietilä. Metropolia 5.4.
Alla som besökt Nationaloperan känner till åtminstone ett avsnitt ur Fredrik Pacius opera Kung Karls jakt, den första finländska operan som uruppfördes 1850. Hornfanfaren som används på operan i stället för de sedvanliga teaterringningarna hör nämligen hemma i operans första akt. Vilken genial idé av operan det var att då man fick sitt nya operahus ta denna melodi i bruk och samtidigt påminna om en viktig bit av vårt kulturarv.
En kulturgärning står också Metropolia för då man sätter upp hela operan Kung Karls jakt, med glädjande gott slutresultat. Rollerna är stora och tunga, och de flesta tolkades av sångare med en hel del professionell erfarenhet. Många av insatserna var glädjande säkra, till exempel Samuli Takkula hittade precis rätt ton för den intrigante Gyllenstierna – hans baryton klingade auktoritativt men med vass skärpa. Eero Lasorlas tenor klingade skönt som fiskaren Jonathan, även om han emellanåt blev lite överkörd av orkestern.
Hjältinnan, fiskarflickan Leonora, är verkligen en krävande roll – hon börjar med en enkel folkviseaktig aria för att i samma akt dramatiskt ropa efter hämnd. Veera Niiranen klarade rollen utmärkt, speciellt i de dramatiska partierna var hon som fisken i vattnet medan renheten hängde lite väl mycket i underkant i de lyriska avsnitten.
Jakobstadsdialekt och kvinnovälde
Talrollen som tonårskungen Karl XI sköttes utmärkt av Lina Johansson, studerande vid Lärkkullas musikallinje. Greppet var vitalt, texten väl framförd och inslagen av Jakobstadsdialekt då kungen förklär sig till fiskare blev pricken på i:et.
Regissören Ville Sandqvist hade valt att ge de två hovdamerna en speciell roll som ett slags historieberättare och kvinnlig styrkefaktor. ElsaMaija Helminen och Maija Turunen agerade alldeles utmärkt och rollernas kvinnobild kändes uppfriskande, två jordnära och humoristiska damer som med sin blotta existens gav extra udd åt alla gånger kvinnorna nämns i denna historia. Gyllenstierna grämer ju sig åt änkedrottningens kvinnovälde, och på slutet strandar hans ”plan mot en flickas list”.
Även i övrigt hade Sandqvist ett fast och fyndigt grepp om regin. Inledningen är definitivt mest problematisk, där blir det lite konventionell nummeropera av det hela utan intressanta rollfigurer att blåsa liv i på allvar, med undantag för Gyllenstierna. Från och med Leonoras entré bjuder Pacius däremot på fullt övertygande musikdramatik och därmed klarar man sig med finstilt regi här.
Kören som landskap
Midnattsscenen vid Kastellholms ruiner var verkligen genialt löst med hjälp av salens balkonger men framför allt genom den enkla belysningen av de murartade väggarna. Även i övrigt var scenografin minimal, i stället använde sig Sandqvist skickligt av Helsingfors filharmoniska kör som ett slags landskap som solisterna rörde sig i. Otroligt nog så fungerade körens sceniska väsen, trots att man främst rätt och slätt stod i kördräkt och sjöng från noter.
Den enda scenen där händelseförloppet kändes oklart var finalen, då Leonora slutligen sätter fast förrädaren Gyllenstierna. Om det passar sig att stryka stora delen av tredje akten kan man ju diskutera – själv tyckte jag verket klarade sig alldeles bra utan kantelemusiker och judar i marknadsvimlet. I och med strykningarna koncentrerades handlingen till själva kärntrådarna i intrigen.
Kören sjöng med frisk och stor klang, en lite snärtigare textbehandling kunde man kanske ännu önska sig. Helsinki Metropolitan Orchestra spelade fräsigt under Sasha Mäkiläs fasta ledning, med lite renhetsproblem här och där men ändå klart godkänt.
En kulturgärning står också Metropolia för då man sätter upp hela operan Kung Karls jakt, med glädjande gott slutresultat. Tove Djupsjöbacka recensent