Gastkramande om övergrepp, skam och rannsakan
Johan Heltnes nya roman handlar om en man som är rädd för sig själv. Heltne förmår väcka inlevelse, sorg och också empati i förhållande till såväl offret som den naivt omedvetna förövaren av ett sexövergrepp.
För några år sedan debuterade Johan Heltne med den explosiva romanen Det finns ingenting att vara rädd för, där han på basen av egna erfarenheter gestaltade en klaustrofobisk uppväxt inom – och brytning med – den religiösa sekten Livets ord.
Också i den aktuella uppföljaren Emil väljer han att ringa in en smärtsam existentiell tematik, med fångenskap, skam och flykt som centrala byggstenar. Emil heter egentligen någonting annat. Han har en gång dömts för våldtäkt, blivit frikänd i hovrätten, och efteråt bytt namn samtidigt som han sagt upp all kontakt med familj och vänner och försvunnit till ett annat land.
Och småningom gjort upp regler för hur hans nya liv som Emil ska levas.
”Träna varje dag, det är en regel. Åtta timmars nattsömn är en annan. Ingen alkohol, inga droger, inga cigaretter. Ingen porr. (---) Alltid fokusera på en kvinnas ansikte, aldrig på hennes kropp.”
Men något i honom har gått sönder och kan inte läkas, och också efter att han lämnat allt och landat i Norge oroar han sig ständigt för att bli avslöjad. Han vet att han lever i en lögn och förbereder redan nästa flykt, nästa namn, nästa land att bosätta sig i.
Via nedslag i olika tider bygger Heltne med små medel upp bilden av en tämligen självupptagen man, som utan att själv ens förstå det begår ett övergrepp. Och som därefter under en lång följd av år försöker glömma och förändras, utan att någonsin riktigt lyckas.
Krypande hotfullt
Heltne arbetar med snabba klipp. Scenerna bryts tämligen abrupt – det känns som om han högg av dem i mitten, för att snabbt kunna rusa vidare till nästa tagning. Skeendet beskrivs utifrån, ofta via ett kliniskt kameraöga, vilket innebär ett minimum av kringliggande reflektion. Så blir det också genom de yttre, sparsamt redovisade detaljregistreringarna samt den lakoniska dialogen som Fredrik/Emils inre värld, hans nedfrusna emotionella liv, ska avläsas.
Heltnes teknik är att lämna så mycket osagt att berättelsens hemligheter i det längsta bevaras. Då läsaren lever i ovisshet kan den knappa stilen, med ett vibrerande liv mellan raderna, också öppna väg för en i sin tysthet hotfull vardagsdramatik.
Men trots det nedtonade uttrycket rör han sig emellanåt också i äckelrealismens sfärer, i första hand i de scener där han skildrar Fredriks och hans studentkamraters supfester med fylla, spyor och sex i halvt
medvetslösa tillstånd. Fredrik ser på flickor och kvinnor med ögon som fokuserar på det fysiska, och söker – samt tror sig finna – sexuella budskap och inviter.
Samtidigt gestaltas då en rätt obehaglig machokultur hos de unga vuxna männen i studentvärlden. Det är när Fredrik fastnat i den som han går in i väggen, och börjar visa upp ett empatilöst reaktionsmönster som i slutändan leder till att han blir rädd för sig själv.
Suger till sig och stöter bort
Det är en delvis skrämmande text som både suger till sig och stöter bort sin läsare, en i sig fascinerande kombination. Och även om den andra tredjedelen av romanen inkluderar en del tomgång kan han i det stora hela hålla spänningen uppe, och när protagonistens kraschlandning till slut konkretiseras lyfter texten till en ny nivå.
Då friläggs med små bokstäver, fint nyanserat, kvällen när Fredrik övernattat hos den sedan tidigare bekanta kurskamraten Caroline och därefter anklagats för våldtäkt. Mellan dem har länge pågått en maktkamp, med ömsesidig manipulation och växlingar mellan beroende och avstånd. Författaren tydliggör via de stötigt rytmiserade förhörssituationerna och rättegångsscenerna – samt via ett möte många år senare – hur diametralt olika de bägge upplevt den nattens sexakt.
Det här är berättelsens självklara klimax, som väcker en andlös inlevelse, sorg och också empati i förhållande till såväl offret som – vilket inte ens borde vara möjligt – den naivt omedvetna förövaren.
I scener som de här skulle mycket kunna gå fel, både på den litterära och etiska nivån. Men Johan Heltne hanterar de sköra trådarna med säker stramhet och kan sedan på ett konsekvent och nog så berörande sätt, utan krystad försoning, leda sin berättelse i mål.