Vad minns Colombia?
Colombianen Juan Gabriel Vásquez’ roman består i långa avsnitt av mera budskap än gestaltning. Å andra sidan har författaren ett suveränt sinne för detaljer, som till exempel när han beskriver staden Bogotá, vilket gör att läsningen sällan känns helt tom.
Colombianen Juan Gabriel Vásquez (f. 1973) har på ett lite komiskt sätt kallats Gabriel García Márquez efterträdare. Det de litterärt har gemensamt är framför allt att båda under sina respektive perioder har sysselsatt sig med Colombias problematiska historia och samtid, Vásquez på ett mer teoretiserande filosofiskt sätt än Márquez gjorde. Förutom detta gemensamma tema finns i den nyligen översatta romanen En tagg doppad i honung ett enskilt återkommande inslag av magisk realism, som jag inte helt kommer fram till om jag upplever som påklistrat.
Huvudpersonen är en berömd satirtecknare vid namn Javier Mallarino, som under en karriär där han har tecknat alla politiker som har funnits har gått från att vara både berömd och hatad (och hotad) till att vara älskad av så gott som alla. En politiker som inte har blivit karikerad av honom skulle inse att hen inte är någon alls i samhället. I ett skede, när familjens säkerhet var hotad, skiljde sig Mallarinos hustru och han på hennes initiativ, framför allt för att skydda dottern Beatriz.
Besatt av hur minnet fungerar
Boken börjar med att huvudpersonen i stadsvimlet ser sin föregångare, tecknaren Ricardo Rendón. Han tog sitt liv under en tid långt innan Mallarino fanns, att han nu dyker upp blir ett förebud. Mallarino är på väg till en stor ceremoni där han själv ska hyllas. Där finns också en ung kvinna som utger sig för att vara journalist och som efter ceremonin bjuder hem sig till Mallarinos hus uppe i bergen.
Den här Samanta har för 28 år sedan, när hon var sju, varit med om en fest i huset där hon och Beatriz, som var jämnårig med henne, drack sig fulla. Efter det utnyttjade någon henne sexuellt; vem det var blir aldrig helt säkert, men Mallarino var övertygad om att det var en konservativ politiker vid namn Cuéllar. Han gjorde en teckning av personen som han också annars tyckte mycket illa om, i vilken Cuéllar säger ”Låten flickorna komma till mig”. Politikerns karriär och hans äktenskap krossades och han gjorde snart också slut på sitt liv.
Samanta vill prata om vad Mallarino vet, vilket inte är särskilt myck
■
et. Mallarino å sin sida bestämmer att Samanta vill veta ännu mer, vilket hon själv inte är säker på. Men han halvt tvingar henne med på en sanningsjakt. Mallarinos främsta motiv är ändå hans intressanta besatthet av hur minnet fungerar. Här gör författaren perspektivet dubbelt, på ett skickligt sätt, så att det omfattar både det förtigna våldet och försvinnandena i Colombia, och huvudpersonens personliga liv med dess önskningar och besvikelser. Vid ett tillfälle tänker Mallarino att vad han längtar efter är att veta precis vad alla människor omkring honom minns. Här kan man dra en direkt parallell till Márquez Hundra år av ensamhet, avsnittet med den omfattande massakern som myndigheterna lyckades radera ut allas minne av.
Slutet en besvikelse
Vásquez anses vara speciellt skicklig på kortromanen. Själv är jag inte alldeles övertygad om den saken. En tagg doppad i honung följer det genom tiderna flitigt använda koncept som också var Dostojevskijs, som går ut på att en roman för fram en idé och att långa partier ägnas åt resonemang kring den. Den här boken är emellertid så koncis att resonemangsavsnitten känns dominerande i förhållande till det andra.
Det är nästan ingen som kan det Dostojevskij kunde, skriva läsaren en åsikt på näsan utan att romanen blev dålig. Det är antagligen för att det i hans romaner finns två författarröster: en som vill att läsaren ska tro på Gud (och Storryssland), en som man inte alls vet vad den vill. Vásquez romangestaltning blir under långa avsnitt särskilt mot slutet sekundär i förhållande till budskapet. Å andra sidan har författaren ett suveränt sinne för detaljer, som till exempel när han beskriver staden Bogotá, vilket gör att läsningen sällan känns helt tom. Men det öppna slutet, där det enda läsaren säkert vet är att huvudpersonen i ett trollslag har förvandlats från cynisk till icke-cynisk, gör mig besviken. Hur mycket jag än önskar landet Colombia allt gott och hur mycket jag än inser att det här tillrättalagda slutet beror på att författaren styrs av just den önskan.
Manni Kösslers skickliga översättning följer det höglitterära, för att inte säga pompösa tonfallet.